Har någon sett 1.42-mannen?

Patrik Sjöberg blev starkt förknippad med 2.42. Den som utseendemässigt är mest lik den gamle storhopparen i vårt bloggkollektiv kommer nu bli starkt förknippad med 1.42. Men min känsla är att det inte är för evigt. Många fler Lidingölopp väntar för Arvid Öhrn och nya epitet lär komma. Jag såg av förklarliga skäl honom aldrig under loppet, men jag har sett filmen från Grönstabacken. Dånet och de beslutsamma stegen. Handen som viftar avvärjande mot PeterNilsson utsträckta gel (som jag senare fick men slängde). Jublet. Triumfen. Gåshud. 

Innan vi stänger Lidingöloppet för den här gången ska ni få mitt perspektiv. 

Kom till ön med goda förhoppningar om att fixa medaljtiden på 2.15. Visste att det skulle bli krig men känslan var ändå att det skulle vara möjligt att gå segrande ur det. 

Flög upp på morgonen när klockan ringde. Rebecca häpnade över att jag för en gångs skull inte var död när klockan ringde. Men är det Lidingö så är det. Tidigare än vanligt på plats då både R och min mor skulle avverka 15-kilometersloppet vilket båda löste med bravur. Själv kändes det okej på morgonen. Lördagar brukar alltid innebära en lätt huvudvärk efter tidiga mornar på radion i slutet på veckan. Så också denna lördag. Men benen kändes okej. Slog följe med Oskar till start där vi mötte 1.42-mannen, Dolla, PeterNilsson och Viggo som även han skulle springa. En otrolig förväntan i luften. 1.42-mannen (som han ännu inte hette då) såg ut att ha stordåd i blicken. Före start kom folk fram och tog selfies. Det är en annan nivå nu. 

Oskar var existentiell. Det kan trots allt vara sista gången man får chansen att göra det riktigt bra. Sådana tankar får en att fatta fokus. 

Jag som någon form av teamchef, Rebecca och mor.

Iväg. Ingen rejäl rusning från min sida. Ändå landade första kilometern på 3.59. Sen rullade det på. Tog det avvaktande uppför i de få uppförsklättringarna som är fram till folkhavet i Kyrkviken. Kyrkviken alltså. Där man är så otroligt oantastlig. Kung. Glider fram. Njuter. Världsvant. Där och då kändes det som att sub 2 inte skulle vara några problem. Men ni som varit med vet att det är mil 2 där mycket avgörs och där allt framförallt kan förstöras. Följde mina noga kalkylerade passeringar efter Oskars magiska sida Racepace.net. Var till och med någon minut före efter 15 km. Det var väl någon gång runt 17-18 km det började kännas jobbigt. I Grönstabacken stod hela familjen i princip. Plus PeterNilsson. Jag hann endast uppfatta den sistnämnda och min mor. Men det var inte för att det gick i utomjordisk fart. Jag började bli jävligt sliten inför sista milen. Men det ska man vara där. Och faktum är när jag kom upp och kilometer 21 och 22 avlöpte hyfsat smidigt så började på riktigt känna att 2.15 skulle gå. Värst var utförslöporna. Det gjorde ont överallt. Varenda steg. Fram mot Aborrebacken började jag snegla mot klockan och insåg att det började gå lite för långsamt. Och jag kunde känna hur hjärtat bultade hårt hårt. Skarpt läge. 10 meter in i backen efter 25 km var jag tvungen att gå några steg. För nu slog allt tillbaka. Det var överväldigande. Och riktigt tydligt. 

Blicken i Grönsta

Sista fem kilometerna var inte det värsta jag varit med om. Jag har mött väggen ett antal gånger och det här handlade mer om ben som var slut än om ett hjärta som gav upp eller en hjärna som slutade vara rationell. Hjärnan förstod, hjärtat accepterade. Benen ville inte alls. Jag svor lite grann, för jag insåg att det var över. I mål på 2.18 men faktiskt inte någon större besvikelse. Jag tror ändå att det var det bästa jag kunde göra där jag är just nu. Och efter ett år som präglats av småskador är det så otroligt skönt att få vika ner sig för sina ibland högt ställda mål på grund av att jag gjort allt och inte orkar snarare än att behöva vika mig för smärta och en höst fylld av rehab. 

De senaste dagarna har inneburit en enorm träningsvärk och total trötthet. Det har varit helt underbart. 

#GLÄDJE

Ta hand om er! 

/RD 

3 kommentarer

  1. Ja stark jobbat Robban!👋
    Tänk en vår och sommar utan småskador och skit. Då jäklar🤟

  2. The retur of the slugger!! Ser fram emot Robbans säsongen 2023!

  3. Om du väljer glädjen nästa år, tar hjälp av Örns coaching samt litar på race pace tidsplan (även efter aborrbacken) så bör inte 2 timmar vara några problem!!

Lämna ett svar till Arvid Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑