Bara 1,5 vecka kvar nu. Träningen är gjord så gott jag kunnat efter årsskiftet. Mycket nöjd med det nya livet. Vart det räcker? Oerhört svårt att säga. Topp 1500? 1200? 1000? Ingen aning. Vi hoppas att härdsmältan kommer tidigast i Läde.
men främst hoppas jag på en frisk vecka framöver. Lagom till att hypokondrin ska peaka så går covid på jobbet. Bara en väntan på om saker ska hända eller ej. Eller så är jag immun. Inget att göra åt. Måste leva nu.
Blev 3,5 timme i söndags i Ulricehamn. Vilket paradis trots det här gråa helvetet som februari varit.
Fördelen med att träna tillsammans med sin sambo är att man alltid är två om det. Man kommer iväg. Måndag kväll. Sliten men ändå 70×20 på stakmaskinen följt av 7 km löpband. Längsta jag sprungit sedan gubbvaden uppenbarade sig. Sista 2 km gick långsamt. Mycket långsamt. Åh som en uppenbarelse: Träning kan ju faktiskt vara behaglig. Måste inte innebära blodsmak och panik även om jag gillar det. Låg puls och balsam för kroppen. Borde anamma det mer, men då är väl risken att man blir bekväm. Allt är en balansgång. Liksom de sista skälvande veckorna innan Konungafärden.

Lev väl. Lev nu. Lev Jasjin.
/RD