Jens Burman lägger upp en video där han testar Kinesiskt godis. Majsgodis. Inplastade våfflor. Vi kan säga såhär att när en våffla är inplastad så är det ingenting att ha. Det borde man liksom förstå. Man fick inte den där känslan av att Burman kan strypa ett rådjur med sina bara händer för att få sin vilja igenom. Han är inte beredd att dö för sitt livsverk.

Man får känslan av att om man vill lyckas under dessa olympiska förhållanden som nu råder, så måste man ha en tuff barndom. Något som kan motivera med mörka krafter. Den vinden, dom backarna i den kylan. Det lutar åt ryska medaljer. Eller vad man nu kallar dom ryska atleterna nuförtiden.

Tog tredje sprutan. Gick åt helvete. Min vänstra lymfkörtel är svullen likt en golfboll och jag är förbannad.

Någon som fick deja vu känsla till Mas(slakten)tarten i Salt Lake City under damernas Skiathlon idag? Den där besvikelsen.

Frida kommer igen tro mig.