Blev en sent påkommen spontananmälan till Landsjön runt. Tävlingsnerven tillbaka. Insåg att jag inte tävlat i löpning sen Öis-loppet 2019. Då kanske jag var i mitt livs form. Nu kanske inte. Svårt att veta när man bara plöjer på mittfältet i Ölmstad IS. Det gick bra i 8-9 km. Då svalde jag en fluga och triggade igång kräkreflexen, tappade nån meter på ryggen framför. Och sen PANG.

Skytteltrafik från Lyckås och in. Tänkte försöka hålla i alla fall en rygg. Men nej. Lögn i satan.

Deja vu från 2014. Raksträckan förbi Drättinge är en ökenvandring utan slut. Förnedring. Solnedgången över Landsjön magiskt vacker. Men nej. Otrolig förnedring.
I mål på en tid som inte gör mig lycklig direkt. 47,49. Men det är bara att inse att jag inte är bättre just nu. Det är 3,5 minut ifrån mitt pers. En annan tid och ett annat liv förvisso men ändå. Det finns mycket att jobba med och det tar vi tag i nu.

Stort tack till Landsjön Runt och IK Vista för ett mycket fint arrangemang i pandemitider. Sista söndagen i april är jag tillbaka. 3 minuter snabbare, minst.

/RD