Tenhult away

Vi hade hunnit med att misslyckas med en avsparksvariant. Vunnit en nickduell. Och sen kom den där långa bollen på djupet. Kvickheten må ha lämnat mig men är det nåt man lär sig med åren så är det att tänka ett steg längre. Jag tog några snabba(nå väl) kliv bakåt i banan och attackerade med en vältajmad brytning snett bakifrån. Fick med mig bollen, men stödjebenet fick en välriktad spark på låret och vips låg jag i gräset med en djävulsk smärta på insidan av knät.

Åkte hem till hon som ni alla pratar om (det inlägget kommer, tro mig) och drack Mellerud. Vaknade för att kickstarta veckan men insåg att det skulle bli en kamp att bara ta mig ut i bilen. Det blev så småningom besök på Ryhov och via hemliga kontakter kom en grekisk läkare in och tog i hand (!). Bara en sån sak. Vi kan kalla honom Calle. Calle lät sedan sin yngre kollega vrida lite på benet samtidigt som jag kved som en albino som unnat sig en dag i solen. Calle mumlade några oförståeliga fraser till sin yngre kollega innan han vände sig mot mig och sa ”han förklarar sen”. Sen försvann Calle ur mitt liv. Vad jag vet. Vi kanske ses igen. Han finns kvar i min telefonbok för alltid. Kontakter är viktigt.

En halvtimme senare var jag ute i friheten, om än med en slags ställning längs benet. Ligament och ledband kan vara av. Eller kanske inte. Tur att det finns kameror som ser bakom skinnet, en sådan ska jag besöka inom kort. Men jag får väl tyvärr konstatera att ÖIS-Loppet är i fara.

Fotbollskarriären kanske trots allt får fortsätta ett år till. Den kan ju inte sluta på en usel matta i Tenhult en sån där b-lagseftermiddag när bakfyllan och historierna från gårdagen är lika närvarande som snedsparkarna och drömmålen. Eller är det just det som vore det finaste sättet att avsluta på?

/RD