finnkampen

För drygt två år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade om lite drömmar och målsättningar med min löpning. Jag vill minnas att det var för drygt två år sedan jag började träna lite mer på allvar, lite mer fokus och faktiskt tog det seriöst för första gången och vågade sätta upp lite målbilder. Jag skrev då att jag i framtiden ville springa milen under 30 minuter och att förhoppningvis  få representera landslaget. Tänk att båda målsättningar har bockats av denna sommaren.

När jag landade efter den korta visiten i Tyskland fick jag ett samtal från förbundet. De ville att jag skulle göra ett test för Covid-19 och vara beredd som reserv ifall någon i truppen blir sjuk, skadad eller inte får negativt på sitt test. Jag fick en tops uppkörd i näsan längre än vad jag visste att man kunde stoppa upp saker i näsan, och därefter åkte jag hem och körde ett lättare tröskelpass. Tänk att få vara reserv till landslaget sprang jag och tänkte för mig själv, det är ändå stort. Jag har gjort bra resultat på i stort sett alla distanser jag kört i år och att ha mig som backup kanske ändå var ganska rimligt intalade jag mig själv. Skulle det bli något avhopp på låt säga 10000m så kan jag nog riva av ett ganska bra lopp, och detsamma gällde på 1500m. Jag har olikt många andra inte hittat riktigt min distans känner jag ibland, men det är också bredden jag tycker är så viktig. Att utvecklas på alla plan, både uthållighet och snabbhet. Sakta men säkert bli en komplett löpare.
Dagen efter åkte jag och jobbade. Åt tre muffins medan jag stängde butiken och räknade kassan. Då ringer min tränare Ulf och ber mig packa väskorna. Du ska med till Finland, hejdå.

En löpare i gruppen fick positivt på sitt covid-19 test och jag for hem till Jönköping, väskan var redan packad, eller ouppackad beroende på hur man vill se det sen Tyskland, om än med lite ofräscha kläder.
En kort natt och sen upp till Arlanda där jag mötte upp övriga landslaget. Ganska surrealistisk känsla, som tur är känner jag många sedan tidigare, framförallt löparna, men det var ändå i ett helt nytt sammanhang vi sågs denna gången.
Flighten till Tammerfors är inte lång, men man hann ändå fundera ett varv kring hur det skulle bli att springa senare på kvällen. Finnkampen är ändå stort, typ finrummet av svensk friidrott och väldigt mycket prestige. Nervös var jag inte, men man vill å andra sidan inte klanta till det för mycket.

En stor politisk debatt hade pågått i Finland gällande vårt deltagande. Svenskarna är verkligen världens farligaste folk i vissa ögon just nu. Att alla på planet hade ett sprillans nytt negativt test för Corona verkade inte spela någon större roll. Vi fick flyga dit och hem samma dag, väldigt begränsade till vart vi fick röra oss och munskydden var ständigt på. Fotografer var på plats redan vid flygplatsen och när vi åkte därifrån, det kändes nästan som att dom ville fånga oss på bild om vi råkade hosta varandra i ansiktet eller liknande. Jag påverkades inte så mycket av de begränsade möjligheterna till en speciell uppladdning, utan var bara taggad på att ut och veva. 1500 meter på Finnkampen är rock n roll, och sånt kan jag. Leva i en ryggsäck med begränsade ytor att värma upp på har jag gjort på turné mängder av gånger… Nu kör vi!

Nationalsång. Landslagskläder. Hänga med Daniel Ståhl. Landslagsdebut var precis så stort som jag trodde. Daniel Ståhl var ännu större..
En lättare strategi inför loppet lades upp. Finnarna hade på pappret gjort 3:40 – 3:45 – 3:47 och på pappret hade vi svenskar gjort 3:38 – 3:44 – 3:46, vi skulle alltså slå varsin Mumin. Hur gör vi det då? Eftersom de två lite långsamme finnarna som jag respektive Samuel Pihlström (vi kan kalla honom för Pilen) skulle slå kom från underdistans, alltså 800 meter, räknade vi med att de eventuellt hade större chans att slå oss i en spurt. Alltså ville vi ha mer ett kapacitetslopp där de starkaste löparna skulle vinna. Vi ville ha ett högt tempo med andra ord. Problemet med högt tempo är att man lätt blir trött, och vill man slå en finne i en spurt bör man ändå ha lite kräm kvar i benen på upploppet. Halvhårt fick bli vårt ledord. Halvhårt fram tills våran starkaste löpare Johan rogestedt (vi kan kalla honom för Roggan) skulle dra på en långspurt och lyckas skaka av sig den starkaste finnen.
Nu börjar det bli krångligt märker jag när jag skriver, men taktiken var egentligen ganska enkel. Och vi lyckades precis så som vi ville, nästan. Roggan fick ge sig sista 30-40 meterna, men sånt händer. Alternativet var att gå långsamt och chansa på att vi tar alla i en spurt, det ville vi inte riskera. I värsta fall hade utfallet blivit katastrofalt. Better safe than sorry.

Så var min debut. Varken bu eller bä. Jag slog en finne, det är alltid nåt. Att få representera landslaget var en rejäl spark i baken för motivationen, även om det var på ett litet bananskal jag halkade med på det där planet till Tammerfors. Suldan som testades positivt gjorde nämligen ett nytt test några timmar senare och det visade sig vara negativt, alltså var han fullt frisk precis så som han kände sig. Men att släppa in honom i Finland med ett positivt Corona-test hade bara eldat på nån form av grannfejd som redan verkar ganska spänd. Nu vet jag i alla fall att jag kan hantera en finnkamp, och nästa gång vill jag bli uttagen på riktigt!

Vad blir nästa mål nu när de jag nämnde för två år sedan är avklarade? Det är en fråga jag måste fundera lite kring. Självklart vill jag fortsätta utvecklas och kapa tider på de distanser jag tävlar på. Kanske ska man ha som mål att vinna en SM-medalj eller vinna en Finnkamp, det hade i alla fall varit riktigt roligt med lite medaljer innan man lägger skorna på hyllan… Vilket jag hoppas dröjer!
En annan punkt på min bucket list jag betade av under denna ganska knäppa helg var att bli omnämnd vid namn på Text-tv, det var nästan bara för mycket. Text-tv är stort, nästan större än Ståhl.
Vi hörs, hej

/örnen