Är tillbaka på plan efter en lång tids bedrövelse. Det är ett otroligt spel. Men det kostar som vanligt. Höft, knä, fötter. Säg nåt som inte gör ont. Återhämtningen tar längre tid nu. Det är bara att konstatera.

Hjärtat då? Det börjar återhämta sig. Det är mest en sorg över att man satt barn till världen som får växa upp på ett annorlunda sätt än en själv. Men kanske är det inte sämre? Måste bara lära sig sättet. Inte bygga upp för mycket förväntan och tro på stordåd varje gång. Besvikelsen väntar alltid runt hörnet. Men den grundar sig i ett för stort hopp, och en alltför stor skillnad mellan förhoppning och realism.

Man lär sig varje dag att vara människa. Och ibland frågar man sig om det är något som inte gör ont? Och är det onda alltid av ondo?

En intervall i helvetesbacken, tio femhundringar på Skiergen, relationer, fotboll. Allt gör ont. Men på andra sidan det onda väntar frälsning i målportalen i Mora, eller någon som ser på dig med den där blicken igen, eller tre poäng. Omfamna det.

/RD