Slumpen har avgjort mycket i mitt liv. En blick. En blick som inte blivit av om inte… Ja, ni fattar. Jag hoppas att söndagskvällen bjöd på ett ögonblick som symboliserade vändningen. Jag hade lämnat av barnen efter en fin helg. En helg som kunde varit så mycket bättre om den inre stressen inte legat på toppnivåer. Nu hade jag mest dåligt samvete när jag åkte hem. Bestämde mig för att bli bättre på allt. Vet inte för vilken gång i ordningen. Svängde in på Ängslundsvägen. Där stod två legender. Markus Qvarnström och PeterNilsson. Den sistnämnde fick med mig på ett varv runt Landsjön. Viggo med förstås.
Avskyr verkligen bortförklaringar om att man är dåligt tränad. Men faktum är att jag inte haft igång klockan sen Vasaloppet. Har tränat fotboll sporadiskt. Men i mitten av mars fick jag känning i baksidan. En känning som hängt i fram till förra veckan. Det har sammanfallit med en separation och allt vad det innebär. Så träningen de senaste fyra-fem veckorna har verkligen varit skral. Totalt 3 timmar. Och de inföll förra veckan. Det är förmodligen bottennotering de senaste 30 åren. Men. PeterNilsson fick med mig. Han på rullskidor. Jag och Viggo på startlinjen på Vistavallen.
Rev av en 3.25-kilometer direkt för att väcka maskineriet. Kändes ändå väldigt bra. Och det gjorde det länge. Insåg att det här kan bära långt. Men vid 10 km precis ballade magen ur. Jag var millimeter ifrån att skita ner mig om man nu räknar sånt i millimeter. Fick gå i några sekunder och tappade lite fart. Men in på 45.30 ungefär. En tid som visar att det finns hopp. Hopp som gör att det var otroligt skönt att gå och lägga sig ikväll. Nu tar vi nya tag. Mot framtiden. Åt helvete med det som varit.
/RD
2020-04-27 at 6:53 f m
Snyggt sprungit och starkt att ta sig till sjön, det är karaktär en sen söndagkväll! Tänk på att drakar lyfter i motvind. 💪😉