I min bekantskapskrets finns ett sommar hus i eller strax utanför Frösakull på västkusten. En bit inåt land strax intill dom vindpinade tallarna ett par hundra meter från havet. När det begav sig var allt obebyggt och ny styckade tomter stod redo för drömmar. Gubben ville bygga på den yttre ringen precis utmed havet men tanten satte sig på tvären. Det blåser så vida därute. Väl sagt och huset blev byggt i lä.  Man har sagt att tanten kostade familjen en förmögenhet.

Ty många träd har fallit offer för vattenspeglar.

I veckan har vinden dragit ifrån västkusten in över vårt bygge. Fjorton sekundmeter när cellplasten skulle på. Ett helvete. Att jobba i motvind. Det är femtontusen år sedan vi började bygga det man kan kalla för hus. Att bygga hus som ligger skyddat för vinden är en kunskap som vi förlorat för längesedan. När det mörkna och den enda ljusa man såg var flygande frigolitskivor då höll man sig för skratt.

 

Nya tag imorgon

Pajat knäet, igen. Hur är det ens möjligt.

.