Fika

En ensam Volvo sliter i motvinden på 66:an. Vemodet ligger som en blöt filt över en handfull skara med olika förväntningar på dagen. Det snöar stundtals så mycket att vi inte ser mer än hundratalet meter framför oss. ”Det här blir ett krig”. Ena stunden förhoppning, andra stunden mördande nervositet. ”Hur nära mitt innersta kommer jag idag?” Man har mött många faror och obehagliga situationer genom åren men frågan är om inte mötet med en själv är det mest obehagliga.

Två dagar tidigare var stämningen en annan i den här bilen. PeterNilsson, farsan, jag, solsken, rövarhistorier och den där obeskrivliga känslan av att vara på väg. Som vanligt var Dala-Järna målet, stugan där vi håller vårt base-camp år efter år. Dolla var på plats redan innan förstås. Vinet stod på köksbänken och vi kom med råvarorna. Köttfärsås, På Spåret och ännu mer skrönor och berättelser. Drog i mig en och annan kolhydratsdryck emellanåt med en begynnande huvudvärk som följd. Jag visste att allt skulle rensas ut på söndagen.

Farsan nöjd dagen före.

Lördag och återigen bilfärd. Mot Mora. Solsken och öldrickarväder på campingen där David Jönsson vallade upp PeterNilssons spjut. Buffé på Strands, gott tugg med Robin Werner och Jakob Svensson, paltkoma. Tillbaka till Dala-Järna, skräckrubriker på löpsedlarna som vittnade om en jobbig söndag. Det konkurrerade till och med ut coronan vilket får ses lite som en fingervisning om exakt vad den här helgen handlar om i Dalarna. Den handlar egentligen om ingenting annat än just det där loppet. Det största loppet av dem alla.

Tillbaka till motvinden på 66:an. Så småningom passerar vi upplysta gympasalar, marschaller i vägkanten och långt där borta ljuset som flimrar i snökaskaderna. Vi är här. Berga By.

Palle i kön till led 2. Övertänd efter att ha lyssnat på Kjell-Erik Ståhl.

Vilket gäng vi var i led 2 på några kvadratmeter. Edgren, Dolla, Palle, PeterNilsson, Qvarnström med flera. Innan start kändes det nästan som vi skulle ut och träna tillsammans, men när starten gick var det andra tag. Min vana trogen fegade jag i backen för att undvika misär. Stavarna höll och inga andra missöden. En härlig känsla att komma upp på myrarna även om det var snö. Mycket snö.

Det har pratats mycket om den snöfattiga vintern men det går och bli stark ändå så det ska det inte skyllas på. För egen del visste jag att träningen inte skulle räcka till en topp 1000-placering, men hur långt därifrån kunde gå? 1119 var det närmsta jag kom och det var i Hökberg. Sen var det godnatt.

Innan dess var tanken att utnyttja det fäste jag hade under skidorna och ösa på vid Risberg, Evertsberg och i Lundbäcksbackarna. Det gjorde jag. Spände bågen så att säga. Det började kännas rejält efter Evertsberg när jag fick syn på en väldigt bekant dräkt, ja vi ser ju likadana ut med vita pjäxor och blåvit dräkt. Stilen var sprungen ur Lekeryd, men han såg trött ut. Hur trött förstod jag inte förrän vi äntrade Lundbäcksbackarna innan Oxberg. PeterNilsson började gå uppför och jag åkte upp jämsides. ”JAG ÄR HELT RÖÖÖKT!” Det konstaterandet gick inte att misstolka. Blicken i Hökberg hade fått sin broder. Eventuellt kunde vi ju hjälpas åt resten tänkte jag men insåg snabbt att det var riktigt illa här. Dock verkade huvudet vara med så jag lämnade min läromästare i backen. Dock blev jag riktigt orolig när han sa att han skulle stanna och fika i Oxberg. Men jag stack ändå. ”NU ÄR DET TRONSKIFTE” ekade efter mig upp i backen.

Passerade Oxberg hyfsat stärkt av att vara före mannen som inspirerat, peppat och hetsat mig genom åren till att alltid träna lite hårdare för att bli starkare. Alltid i positiv anda och med entusiasm. Men nånstans mellan Oxberg och Hökberg började det kännas obekvämt på riktigt. Bensinen började ta slut och på ångorna stapplade jag mig upp mot Hökberg. Svepte två gel innan det var dags för mig att också fika. Bullarna som jag aldrig ätit blev det två av. Kaffe, blåbärssoppa, buljong. Allt gick ner. Började åka ur kontrollen när jag vände och tog en bulle till. Det började bli dimmigt och kroppen darrade. Hur ska detta gå?

Koffeinet kickade in och det gick vägen. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att försöka njuta i Moraparken. Lik förbannat märker man hur man försöker ta placeringar med en kilometer kvar. Man är en konstig varelse.

PeterNilsson hittade krafter efter Oxbergsfikat och gled in strax efter. Vi var nöjda att vara vid liv.

Farsan krigade och kom in på 10.50.

Plats 1185 i mitt tionde Vasaloppet. Hade jag fått det resultatet en vecka tidigare hade jag tagit det direkt. Det är det femte bästa resultatet jag har haft. Och det är väl så den här skidsäsongen kan sammanfattas. Medelbra. Man blir aldrig bättre än man gör sig. Glöm aldrig det!

Om alla skidåkare var lika bjussiga som Dolla efter målgång hade Vinterstudion haft 10 miljoner tittare varje gång.

/RD