Ibland är man inget mer än en självuppfyllande profetia. Det är sällan man överraskar åt det goda hållet. Åkte en buss med mina jobbkollegor och hamnade på en sällan skådad fest. Höll givetvis fanan högt i skyn. Vi är vanliga. Vi är nån i mängden. Vi är stjärnor.

Man trollar med knäna. Att lämna en bil blir en möjlighet. Jag gjorde 400-ingar i 3.00-fart. Någon i alla fall. Nu luktar jag öl. Djurgården jagar ett SM-guld. Vi stod på en ståplatsläktare i Göteborg och såg Buya Turay vara usel i alla ögonblick utom ett. Det är ofta det som det handlar om. Rätt ögonblick. Vara vass.

Full fart framåt. /RD