Repris: Göteborgsvarvet 2014

2014 sprang jag Göteborgsvarvet för första gången. Väldigt mycket vatten har passerat under broarna sen dess. Det går att hitta exempel på det i texten…. Skrev några rader om hur det var att springa på 1.25 från startled 25 på Amatörerna innan jag värvades till Holaveden. Så här såg det ut:

Historien om mitt livs första men inte sista Göteborgsvarv börjar redan i början av april när det på allvar gick upp för mig att jag faktiskt var anmäld. Började söka upp det gamla halvmaraperset från Motala ifjol på 1.27.15 som borde räcka till en placering bland de tidiga startgrupperna. Mailade administrationen för tävlingen och fick snart till svar:
“Vi tog enbart emot seedningsunderlag fram till den 24 mars. Därefter gick nummerlappar och liknande till tryckning samt indelningen av startgrupper påbörjades, vilket innebär att vi inte kan ta emot fler tider. Hoppas du kan göra ett bra lopp ändå!”

“Nä men va fan” tänkte jag. Det borde ju gå att “snacka in sig” om man visar sig lite halvt desperat.
“Vi förstår din förtvivlan,  men tyvärr så förblir svaret att vi inte kan seeda dig vid denna tidpunkt, då vi vill göra det så rättvist för alla som möjligt” blev svaret nästa gång.

Ska jag skita i det då? Är det någon idé att åka till Göteborg och springa på 1.37 och knappt ta ut sig? Är det värt att betala 750 spänn för att springa ett långpass 15 mil hemifrån?

De något destruktiva och pessimistiska tankarna till trots så stod jag ändå på startlinjen 16.00 igår. Och det här är var vad som skedde:

Efter att ha vinkat adjö till mamma och pappa som startade “redan” 14.30 gick jag tillsammans med Sofia och Eric och fixade nummerlappar, ordnade med praktiska göromål och tog en titt på när Ghebresselassie sprang hem herrklassen på Slottskogsvallen. Vid 15.00 sa jag adjö till Sofia som startade 15.25 och samtidigt hade Eric begett sig till Avenyn för att supporta. En timme över alltså. Lika bra att ställa sig först i sista ledet så kanske de första kilometerna kunde gå i hyfsad takt i alla fall.

Innan start!

Hade ett, vad jag trodde, väl optimistiskt mål att gå under 1.30. Men med tanke på den förmodade trängseln och de rapporter jag fått från löpare som stått längst bak i tidigare Göteborgsvarv så kände jag att det förmodligen inte skulle gå. Ungefär en kvart före start kom Marcus Öhrn fram och hälsade, bror till Arvid från Holavedenbloggen. Trevligt att möta nya bekantskaper. Vi hann byta några ord och han hann berätta att Arvid sprungit under 1.24 tidigare under eftermiddagen. Imponerande tid bara det men det var bättre än så skulle det visa sig. 1.22.45. Ruggigt bra av den unge Vista-ikonen!

Efter en evighetslång timme var det så äntligen dags och när startskottet gick var jag tvåa ut från Slottsskogen i startled 25. Efter 200 meter blev jag omsprungen av tre löpare. Det kom att bli dom enda som gjorde det. I övrigt gick jag nog 20 000 plus eller något i den stilen. En av dem sprang jag om igen innan vi försvann ner i Majorna.

Bild från starten. Ser sömnig ut där i mitten.

Första kilometerna gick bra. Det vittnar km-tiderna om, om inte annat. 3.36, 3,44, 3.53, 3.51. Tänkte att det är lika bra att plocka åt sig så mycket extra sekunder det bara går medan jag kan. Kom ikapp mer och mer folk men utan att behöva kryssa för mycket. Än så länge kunde jag obehindrat springa på längst ut i omkörningsfilen och det är faktiskt en ganska skön känsla att flyga förbi hundratals löpare och då och då höra publik som viskar om att man springer fort. Ego-boost utan dess like.

Upp på Älvsborgsbron efter fem kilometer och här är det en rätt jobbig del på banan både före och på bron. Men jag tuggade mig upp med lätta bestämda steg till sambatakter innan det blev rock ´n roll på Hisingen. Sprang en del i grässlänter och stenpartier men trots det kändes det inte som jag tappade någon fart. Men helt klart så började det bli trängre. Här väntade ett flackt parti i drygt fem kilometer innan nästa bropassage tillbaka till fastlandet skulle ske. Jag kunde hålla mig runt 4 min/km-fart och ju mer kilometerna tickade på desto mer började det gå upp för att jag faktiskt skulle kunna göra under 1.30 om inte det tjocknade för mycket på Götaälvsbron och Avenyn.

Det tjocknade på bron. Men jag kunde med en bra stark röst och skicklighet i närkampspelet glida förbi hyfsat enkelt. Men det märks att detta är ett kritiskt parti för många löpare. Ner på fastlandet igen och upp mot Avenyn och nu skulle det bli trångt på riktigt. Sprang på trottarkanten och slickade kravallstaketet hela vägen upp till Poseidon. “HÅLL HÖGER” yttrades nog 30 gånger under den här sträckan som är ungefär två kilometer lång. Vid kanske 20 av de tillfällena lystrades det till min vädjan. I övrigt envisades folk med otyget att springa med hörlurar och lyssna på musik. Det borde förbjudas under lopp som detta. I de fallen fanns bara en sak att göra. Sparka ner dom bakifrån, sånt kan jag. Det blev en del arga blickar men vad gör man inte när man har 1.25 i sikte.

Nej då. Ni kan vara lugna. Som den respektabla landsbygdsgrabb jag är tog jag givetvis slalomvägen runt dessa så att de inte missade en viktig vers i deras favoritmusikstycke eller upplösningen i Liza Marklunds senaste ljudboksöversättning.

Det var först när jag skulle runda Poseidon längst upp på Avenyn som jag insåg att jag faktiskt var förbannat trött också. Hela loppet dit hade jag haft fullt fokus att springa snabbast möjliga väg genom löparmassan och inte hunnit känna efter. Rätt skumt med tanke på att jag nu var på god väg att slakta mitt gamla pers. Det där med att Arvid sprungit på under 1.24 slog mig givetvis någon gång men det var helt enkelt lite för bra för att vara realistiskt för min del. Men 1.25 kunde gå om jag kunde hålla ihop de sista kilometerna.

Nu började det krampa på konstiga ställen också. Vänster skuldra förlamades en stund samtidigt som jag förstod att trängseln skulle hålla i sig hela vägen upp till Slottsskogsvallen. Två kilometer kvar. Jublet från publiken blev mer och mer påtagligt, nu var vi nära. En kilometer kvar. Nu orkade jag faktiskt inte ens skrika att de skulle hålla höger och jag ber om ursäkt till alla som fick smaka armbåge under sista kilometern. In på vallen såg jag att klockan precis tickade över 1.25 och till slut stannade tiden på 1.25.13. PB-slakt!

Här ser man mitt graciösa utseende strax efter målgång. Bild plockad från SVT:s målkamera.

Ja, det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände igår. Att persa på halvmaran när jag står i sista led ska ju egentligen inte gå.

Mina teorier:
1. Fokuset låg på de nästkommande 10 meterna hela tiden. Tanken slog mig nog inte förrän vid Poseidon att det var en halvmara jag sprang och lyckades på så vis koppla bort trötthet.
2. Ego-boosten ska inte underskattas. Jag kände mig jäkligt stark när jag såg andra som var väldigt trötta.
3. Jag hade fantiserat ihop att det i stort sett skulle vara totalstopp stora delar av loppet och för varje meter som det inte var det fick jag en positiv känsla.
4. Sprang i linne för första gången.
5. Var pissnödig redan i starten.
6. Tänkte på Svante Thuresson. Det kan också varit en nackdel men det känns som att det var ett vinnande koncept. 

/RD