Det har varit en fantastisk helg som alltid när det kommer till första helgen i mars. Mycket traditioner. Dala-Järna är basen. Dolla och PeterNilsson far fram längs stuggolvet i extas. I år var vi fler än vanligt. Totalt var vi tio åkare, några körde stafetten i fredags, några Vasaloppet på söndagen och två gjorde både och. Många goda minnen skapades och nya bekantskaper likaså. Tack alla inblandade!

Loppet blev ju ett lopp att komma ihåg. Även om det just är svårt att komma ihåg saker. Här kommer ett potpurri av intryck och känslor.

Kön till startledet var ovanligt trivsam i sällskap med PeterNilsson och bröderna Edgren. Vi ställde oss i bredd som sjätte åkare i varsitt spår. Lätt panik utbröt i samband med att både PeterNilsson och jag skulle trycka ner våra överdragskläder och skidfodral i samma påse. Påsen sprack och PeterNilsson sysselsatte en funktionär som sprang till bilen för att hämta tejp. Klockan var då 7.45 och vi planerade dessutom att hinna ner på älven och skita innan start. 7.50 satt vi på älven och panikbajsade. Dolla förevigade det hela men vi besparar er från sådana hemskheter idag. Upp på start igen och tejpen var framme. Vi hade god tid att klä om och göra oss redo. Backen blev en pärs. Aldrig gått så fort för egen del. Hade räknat med fästvalla men hade nog lagt både för kort och för lite så det var bara staka och saxa så gott det gick. På toppen av backen hade jag maxpuls och magknip. Var tvungen att kliva ur spår och lugna mig tio sekunder innan jag fortsatte. Där såg jag PeterNilsson sista gången. Markus Qvarnström gled upp på myrarna och svor. Och vem fan gjorde inte det. Vi visste ju att det skulle snöa men att det skulle blåsa och gå så enormt trögt var inget man hade räknat med. Det här var bara början.

Med noll fäste bävade jag för Risberg, Evertsberg och Oxberg. Passager som brukar vara mina. Det var inte roligt, det var det inte. I Hökberg tryckte jag två geler, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Strax därefter stod nån härlig människa och delade ut apelsin. Jag var beredd att ta allt. Efter 73 kilometer var jag i princip slut. Så nära botten när Markus Qvarnström återigen gled upp och sa åt mig att hänga på. Och då var det bara att lyda. Markus skippade Preem-tältet i Läde och även om det tog kraftigt emot att inte stanna där så blev det så. Och det var tur. Vi nådde så småningom Eldris genom stigningar jag inte visste fanns. Kaffe. Markus fick en koffein-kick utan dess like och stack som en raket. Själv fokuserade jag på att inte tappa några placeringar. Det höll. Topp 1000 var målet i år och jag kan inte annat än att vara jättenöjd med en 925:e plats.

Nästa år då jävlar!

/RD