Klockan går klockan går klockan går. Vart är Johan? Där är han. Faktum är att Johan rent ut sagt är dålig på att passa tider. Men han kommer alltid, ett par, någon minut för sent. Så har det varit i hela hans ”idrottskarriär”. Någon kommer i mål och efter någon minut eller flera så dyker Johan upp. Aldrig i tid. Folk skakar på huvudet. Lustigt och lite märkligt beteende men inte avvikande. Det är väldigt få som lyckas dyka upp i precis rätt tidpunkt. Dom bör vi hylla, spaltmetervis.

Ett avvikande beteende har noterats och bloggifierats. Hur många kilometer åkte Johan egentligen? Och på vilken tid? Människan orienterar sig i flock utefter det som kallas tid, det är effektivare och petigare än uttryck som att vi samlas när ”Solen gått upp” eller ”Precis före gryningen”. Att orientera sig själv med hjälp av tid är effektivt men inte smidigt. Det är rent ut sagt överjävligt svårt att samtidigt leva och passa en tid. Då livet är fysiskt rörligt och tiden är konstant. Det är skillnad mellan teori och praktik, hur än vetenskapen vrider och vänder på det. För en människa som orienterar sig i världen är tiden en extern resurs, om man går åt andra hållet, alltså blickar inåt, in i själva människans djupa existens, så hittar man det som man kallar viljan till makt. Att komma i precis rätt tidpunkt är troligtvis den bästa vägen mot målet som naturligtvis är en utopi, alltså något ouppnåeligt och flyktigt som man strävar mot men som ständigt flyttar på sig. På vägen mot målet orienterar sig människan med hjälp av självhävdelse.

När man tittar sig omkring i omgivningen så inser man att ”skrytvärdet” på mina kilometrar är lågt. Så lågt att det skulle kännas smått löjligt att trycka igång klockan. Men även om jag inte tryckte igång klockan så orienterade jag naturligtvis mig själv efter tid, om jag igår åkte fyra timmar så åker ja fem timmar idag, är klockan tio över nio då är tre timmar senare tio över tolv.

Vetskapen om att ens tid och ansträngning är löjlig i jämförelse med omgivningen kommer när man går upp för att pissa på natten och får se ett livs levande inbrott i en takbox rätt över gatan och stövlar ut i skejtpjäxor och skriker men inser att det bara är Peo Svahn som är påväg ut för att träna. Samma man som skrattar åt det hela när vi gemensamt sätter på oss skidorna för att staka två timmar klockan nio, samma man som ska skejta halv tre och samma jävla man som skymtar förbi med skidorna i näven halv åtta när man gått ur bastun för att hämta en ny kall öl, man konstaterar följande att kan inte den jäveln ge sig, han är ju halvvägs till döden. Men icke, Peo är på jakt, ja också men min räv kanske trycker i grytet, vad vet ja.

Det finns alltså inget i min inre strävan som motiverar mig till att räkna kilometrar eller minuter. Det är dött, det är betydelselöst. Det är slappt. Men hade ja inte haft en klocka på armen så hade ja fått leva efter solens uppgång och nedgång och det accepteras inte i det här stressamhället. Och ja vill ju bara vara som alla andra fast lite vassare, styvare och aningen lite mer strålande. Det är svårt, men det är därför vi inte kliver i säng om kvällen och anledningen att vi kliver upp om morgonen samma tid som när korna råmade i ladugården. Tvi för Darwin tvi.

Även om skidåkningen är medioker så är skrytvärdet högt att den bedrivits bakom Peo Svahn. Det ni, det är nåt att berätta för barnen över risgrynsgröten.

Nästa inlägg som är på själva julafton då lovar ja att skriva om Jesus. Han är precis som Peo också en legend. Och legender har betydelse. Riktigt darwinistiska legender lever för evigt. Riktigt darwinistiska legender får oss att kliva upp om morgonen. Betydelsefullt. Tack för att du finns, vi ses,hej.

Skulle lagt in ett jättefint kort på Peo Svahn här men vi hade inget i vårat mediearkiv. Det är som om han är ett spöke, en fantom men ja har sett honom. Jag lovar, lita på mig.