Andetag. Det enda som hörs är andetag. En stek ställdes upp, det var en dansk lagad julmiddag och jag njöt. Ett par röda glas senare skönk jag ner i soffgruppen och kände efter. Tunga ben, värkande. Två dagar i rad på elljusspåret. Det kan inte med ord beskrivas hur gott det gjorde mig. Palle avancerade en lyktstolpe på första intervallen men föll tillbaka på de sista och känner nu hur livet glider ifrån honom. Jag avundas. Jag vill vara ifrån i en dag och känna hur jag tappat. Inte i två veckor och känna att jag startar från noll. Att vara i form handlar om att inte ha koll. Koll får man först efter när man inser hur bra man var. En förkylning på några dagar och man tror aldrig man kan avancera utanför ytterdörren utan att få ta andpauser, trots att man är i sitt livs renaste form. Palle. En idrottsman av rang som kör 4×6 minuter på ÖIS elljusspår på torsdagar, vecka ut och vecka in, följt av styrka i en timme, vecka ut och vecka in. I ett halvt jävla år. Jag avundas som sagt. Kontinuitet och rutiner kan verka inrutat och trist på ytan, men jävlar. Är det inte det bästa som finns?

Fick höra idag att jag är lite lågmäld som person. Tog det som en komplimang och att min självinsikt i alla fall är på topp. Men  är det för egenskap? Lågmäld..

”Sanningen är den att jag är typiskt svensk.”

Jag börjar mer och mer inse vem jag är och det skrämmer mig. Tiden att forma mig börjar rinna ut. Nu gäller det att förvalta det som finns kvar. De kommande texterna kommer bli lite mer strukturerade. Men det här är en början. . Ni som inte orkar vara med kan ju alltid gå över till ”influencerna”. De som får dig att må som ett russin.

Lev som ni vill men lär ut det ni kan.

/RD