Mota Olle i grind

I tisdags sprang jag mitt livs bästa intervallpass. Sex gånger tusen meter. Snittiden blev 2:53. Det är ganska bra för att vara Arvid Öhrn, förmodligen det bästa jag någonsin gjort som sagt. Men vem bryr sig om vad man gör på träning egentligen, ganska irrelevant om man inte kan få ut samma kapacitet på tävling. Om det nu är tävlingsform man vill utöva när det kommer till  löpning, det finns ju dom som bara vill springa för att det är skönt. Men då tror jag inte man kör på med intervallpass tre gånger i veckan, för det är inte alltid så skönt. Idag vaknade jag upp sjuk. Eller det känns så i alla fall. Halsen är rätt tjock men det finns hopp för det. Skulle jag missa sylvesterloppet på nyår är det inte hela världen, jag vet att jag är bättre löpare nu än någonsin och det är väl huvudsaken. Den ständiga utveckligen. Men det hade ju varit kul att få till ett bra lopp i bra form ändå. Varför? Jag ställde frågan till min hyresvärd häromdagen över en kvällsmacka, det blev en väldigt filosofiskt timme vi diskuterade kring frågeställningen. Varför springer man? Varför tävlar man? Varför lägger man ut vissa resultat man är nöjd med på sociala medier? Är man en sucker för uppmärksamhet?

Jag vet inte om vi kom fram till något bra svar egentligen. Jag hävdade något om att det vore höjden av självförverkligande att springa milen under 30 minuter, klara av ett högt uppsatt mål. Men jag är egentligen inte intresserad av att alla måste veta det, så varför göra det under en tävling?Eller att inte lägga ut på sociala medier och skryta om det? Hade jag fått samma känsla av självförverkligande om jag sprang 29:59 på råslätt en helt vanlig tisdagkväll på träning eller om jag gjorde det på SM 2019? Förmodligen inte men då kan man inte säga att det inte spelar nån roll heller.

Sen kom jag fram till att det måste nog ändå hamna i en resultatlista så man har något att visa upp för barnen i framtiden. Skryta över gamla meriter kanske kommer bli min grej. Men just nu är jag i det stadiet att ju bättre jag blir desto mer inser jag hur kass jag är. Är det då man är elit? I alla fall enligt John kingstedt.

Nu blev det lite väl flummigt kanske men sånt händer när man ligger hemma och tycker synd om sig själv. Idag ska jag kurera mig. Imorgon hoppas jag kunna träna lött och sen tar jag med nyårsplanerna i kvällsbönen och så får vi se om allt går i lås. Kommer jag till start så tror jag faktiskt det kommer gå riktigt fort; uppskattningsvis 31:30. Over & out

/örnen

Det som är bra med att träna tillsammans är att det är bara att haka på. Man behöver inte tänka så mycket och att tänka mycket har aldrig varit min grej. Perfect match.