Vad ska vi kalla det här?

Efter en bättre trerätters på Tranan och X antal liter dryck begav vi oss till Olssons skor. Ni vet det där stället som Lasse är trött på i Över Gränsen. Väl där infann sig ett visst mått av trötthet för vissa av oss. Nämner inga namn men jag kan ha varit inblandad. RacePace bjöd på korv och sen vaknade jag upp på ett golv på Fridhemsgatan. 

Det här är ingen historia om ett förfall. Det är historien vad jag gjorde efter att ha sprungit fortare än nånsin på ön. På söndagen vandrade vi till Fotografiska och tittade på Lars Tunbjörks alster. ”Som att kliva in i sin barndom” som han sa den gode Lund. Vi satte oss och blickade ut över Grönan på andra sidan vattnet och kände livet fylla våra lungor. En dam i päls, basker, välmålade läppar och ytterst välanpassade bågar rundade hörnet och satte sig vid kajen. Såg hon det vi såg? Ser någon det vi ser? 

Jag har 20 bilder på telefonen från lokalpressen. Inte en rad om 1.48-männen. Ja, de var ju ändå två. 

Idag, Äppleloppet. En annan ska bara få tiden att räcka till. Det är ju det stora i det lilla. Mellan matlådor, fredagsmys och alla stressande och tristessande människor är det ju ändå få saker som får en så levande som en liten siffra på bröstet. En vis man sa till mig för några dagar sedan ”att njuta av god mat är det ultimata leva-i-nuet” typ. Det är ju det och nummerlappen i så fall. För man måste ju leva också. På riktigt. Inte bara sträva efter bekräftelsen och det eviga jagandet efter bekräftelsen. Även om det är det som mättar begäret. Som alla vet. 

Så vad är det allt det här går ut på? Söker fortfarande efter svaret. När mörkret faller är det lättare att reflektera. Reflektion leder till förbättring. Eller? 

Hösten tog oss med storm. Jag närmar mig de 30. Upp med huvudet nu. Upp med näven. Spela ut alla kort. In i mörkret. 

Alltid på väg.

/RD