Fyra fina dagar i Berlin. Inte vilse på riktigt denna gången, jag har min klocka som visar vägen och hem kommer man alltid tillslut. Sist jag var här var det värre. Den natten försvann någonstans jag inte minns vart. Mer som en vilsen själ denna gången, på jakt efter frälsning. Fanns den i spriten? Dumt att chansa. Får plocka upp bibeln igen. Desperata tider kräver desperata lösningar, att separera är ingen smidig sak. Jag grät på planet ner, ville egentligen bara ropa åt alla att JAG ÄR INTE FLYGRÄDD OM NI TROR DET. Det är hjärtat som värker. Frankfurts flygplats är fin, satte en riktigt fin 500-metersintervall där på vägen hem när planet var försenat. Umgås man med Palle är man dock van vid förseningar så ingen idé att stressa upp sig. Hem kommer man alltid tillslut.

Jag semestrade med en bottenlös elitcyklist. Han går vanligtvis på havre och sportdryck, men denna helgen var det uppehåll från sadeln och han passade på att fylla på med döner. Och döner. Och åter döner. Det var ett skådespel, en man utan botten. Hade kunnat turnera på freakshow. Vi mådde gott. Sprang två morgonpass, såg allt man ska se och ibland såg vi såndant man inte borde se. Vissa fick se mig stå på scen och sjunga en låt jag inte kunde framför 1000 personer. Det är sånt som aldrig kommer hamna på bloggen.

Viljan att inte komma hem var så stark att jag löste en natt i Göteborg efter att vi landat. Upp tidigt och så ett långpass i Skatås. Jag börjar till och med hitta lite på stigarna där nu. Kärlek till det stället. 34 blankt på en mil i mitten tillsammans med en lidingöloppsvinnare. Man förstår varför hans steg gör sig så bra i terrängen där på ön. Som en fjäder, så tyst, så elegant. Ett skådespel av helt annan klass än när cyklisten åt döner nere i Tyskland dagen innan.

Bilder? Varsågoda, det är ändå måndag.

Örnen