Hjärtat av landet

Vi var på hemväg genom soldränkta rapsfält. En av oss njöt av utsikten över Landsjöns norra ände. Den andre med tungan långt utanför med blicken fastspänd i ryggen på den njutande.

Jag hade beställt en mil av Arvid på cirka 38 minuter. En fart man bör klara av ganska obehindrat om man ämnar att springa sub 80 på Göteborgsvarvet. Obehindrat var inte förenligt med det jag upplevde men… Ni vet. Livet kommer emellan ibland. Jag tränar lite för lite, jag gillar att bli snurrig på fredagen och jag äter det som finns. Inte det som borde finnas. Men jag lever ju. Och just nu går det ganska bra.

En ballong gick ner för landning och i bakgrunden låg Skärstad kyrka och spanade över dalen. Strålarna värmde ända in i själen och det var en ögonblicksbild som ingen kamera i världen hade kunnat fånga. Synen ackompanjerades av fyra fötter på resa genom livet och ansträngd andning (från en av oss).

Lukten av Arvids inte helt nytvättade tröja, synen av hans vader hamrandes mot asfalten, strålarna fortfarande som en varmluftsugn. Andningen. Hjärtat. Jag blev religiös. Kasta dina bekymmer, spring rakt ut i evigheten. Kriga för din sak och låt tiden stå still. Det som rörde sig i mig var en blandning av allt. Lidandet är nödvändigt. Det är bara så.

Var var vi nu nånstans?

Milen 38 minuter, ja en bit under till och med. Men det var lite för ansträngande för att det ska gå och pumpa på så i elva kilometer till. Sub 1.23 får bli målet. Men målet är resan. Det går så lätt att inse kvällar som igår.

Vi blev sittandes en stund på Pickarpsvägen efteråt. Det värkte och bultade. Vilket privilegium ändå.

/RD