Låt det goda rulla

Det börjar bli så förbannat tjatigt att ta upp det här med förkylningen igen. Eller prata om november som den jävla skitmånad som den är. Hopp och förtvivlan. Snö och blask och minusgrader och millvär. Formtopp och livskris.

Hela november är bipolär. Hypomanisk och självmordsbenägen i en otäck symbios ackompanjerad av mörkret och äckligt blöta smekande sydostvindar.

I ett försök att liva upp tillställningen skulle vi jaga mil men ännu har jag inte åkt en rullskidsmeter. Det är snor överallt och papperstussar på hög. När den ene somnar vaknar den andre och när ens egna ögon till slut checkar ut vill en tredje gå upp. Jag ser mig utifrån som en vålnad.

Men märk väl, november är på väg att suddas ut nu.

Nu nalkas december. En lång nedräkning och en nostalgisk tillbakablick. Ljus tänds upp och glöggen värms på. Vi går mot nya tider. På andra sidan väntar en ny vår. Något att blicka emot.

Jag vill ta ett beslut, staka ut en riktning, inte bara gå här och vanka av och an i ren slentrian. Jag behöver mål. Jag behöver mäta mina krafter. Jag behöver positiva bilder.

En bra start kan vara att blicka tillbaka på månaden november som en månad som inte var misär, utan månaden då jag suddade ut ett två år gammalt SkiErg-rekord. Månaden då jag nästan kom på pallen i Österbymo. En månad då jag såg Thåström predika om framtidstro:

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, låt det goda rulla.”

Jag ska ta revansch på dig november. Vi håller insamlingen öppen i december också. Miljakten fortsätter.

4:a i Jätten Bule Löpet, 4 november 2017.

/RD