Jag brukar anteckna saker som jag tycker låter bra eller intressant. Det kan bli på vad som, en hel del är svårtolkat i efterhand men annat går man vidare med och lägger tid på. Det är inget annat en ett slags tidsfördriv men det är ett roligt sätt att leva. Det har också gjort mig helt omöjlig att leva med, jag kan inte ens kolla på film längre utan ett anteckningsblock. Det finns så mycket som måste tas till vara i ett filmmanus. Ljuset i tillvaron finns verkligen i konsten.

En av många som konstaterat det var Schopenhaur. En surgubbe som levde på räntan av en förmögenhet,  tänkte och undervisade, duellerade och förskönade en pessimistiskt livssyn. Jag ramlade över honom nu ikväll när jag lyfte ner ett anteckningsblock från en hylla och det stod att historien upprepar sig kring ett nav bestående av ondska. Starkt och väl hårdnackat för min smak. Men det står också i anteckningsblocket att musik förmedlas av direkt kraft och är en sann avbild av viljan. Är inte idrott exakt samma sak? Bara ett annat uttryck. Vad är idrotten om inte ett slag för bröstet.

Schopenhaur var heller inte särskilt förtjust i fysikerna, de fick utstå både en och två skopor skit från den rappa tysken som hävdade bestämt att naturvetenskaplig forskning inte får tro att de kan studera ”Tinget i sig”. Kemi är inget annat än en sifferlek. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan 1800talet eller så har allt bara upprepat sig kring ett nav av ondska, vad vet ja.

Det största för Schopenhaur var livsviljan. Människan är till största hand just vilja. Det krävs en hel del vilja för att förflytta sig, speciellt nio mil på skidor. Det känns som den viljan börjar infinna sig nu. Att skadeläget börjar närma sig en punkt där det är möjligt att lägga till en struktur mot skidåkning. I eftermiddag eller möjligtvis ikväll ska ja ge mig ut på väggarna och njuta av en direkt handling av vilja. En vilja till att slå sig för bröstet när man glider under portalen. Kanske får jag med mig robban, vem vet?