Lördagens Kolmården trail marathon blev en blöt historia. Tallrötter på sluttande stenhällar gjorde det till en utmaning att hålla sig på benen. Ett par dubbade skor hade suttit som en smäck men av de tre paren jag hade tagit med var det enbart gummi under fotsulan. Valet föll på förra årets speedcross. Ett par trotjänare som aldrig ger skoskav eller onda fötter men heller inte var långt kvar till pensionen. Sulan nedsliten och ovansidan hålig. Men ett på trotjänare.
Jag valde att släppa täten direkt och försöka springa mitt eget tempo. Lugnt och sansat upp till 30km och sedan se om det fanns något kvar i benen. Efter 5 km var jag helt själv fram till ca 17. Sedan fick jag sällskap av en löpare och vi höll högt tempo på de få kilometrarna med grusväg i mitten på loppet. Men efter vid 25 valde jag att sänka tempot och låta honom gå. Baksidan på mina lår började göra sig påmind och det är långt kvar på minimala stigar.
Dextrosol och vatten tog mig vidare genom skogen och jag hoppades på att snart börja komma ikapp åtminstone någon krampande löpare framför. Men det dröjde och jag fick fortsätta tugga på. Men tillslut såg jag ett par ben som rörde sig längre fram på stigen på de branta sluttningarna ner mot bråviken och jag kom snabbt ikapp en stapplande löpare i nedförsbackarna som jag inte sett sedan 5 km. Mina ben kändes fortfarande hyfsat pigga och jag behövde aldrig gå under hela loppet. Skillnaden mot förra året var enorm och i mål var jag 9 minuter tidigare än förra året. Trots en felspringning på minst en minut på slutet pga missvisande skyltar. In på en 6:e plats i det betydligt hårdare startfältet i år. Förra året var jag trea men enbart 5 st klarade 4 timmar mot året lopp då 17 st klarade gränsen. Nöjd men det finns mer att ge….jag är fortfarande nybörjare på distanser över 30 km! Om några dagar kommer en jämförelse mellan förra årets och årets lopp i grafform, håll ut!
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.