Vinden spelar i asparna. I bakgrunden utspelar sig ännu en solnedgång. Ännu en kväll av magiska skådespel på himlavalvet. Sitter med svedd panna och blickar ut över hembyn. I fredags var det riktigt jippo här. När Vätternrundan kommer på besök en gång om året går vi man ur huse för att titta på kämparna. De snabba, de långsamma, de gamla, de utslitna, de pigga, de förfärade och de förförda.

Vätternrundan är förknippat med ångest. Ur min synvinkel. Efter 2012, lovade jag dyrt och heligt att aldrig göra om det. Ändå anmälde jag mig 2014, men drog mig ur. Roligt blir det bara om man är förberedd, och det har jag aldrig varit riktigt. Att vara förberedd på hällregn vet jag inte hur man blir. I år verkar det varit finfina förhållanden och säkert många som njöt till fullo efter att ha gjort sina livs lopp. Men jag nöjer mig med att vara åskådare. Tyvärr har cyklingen aldrig blivit min. Man vill ju tycka om det, inte minst för att det är förknippat med så mycket kaffe och kaka.

På tal om det så kom PeterNilsson med en låda kakor, en termos kaffe och rabarbersaft mitt i arbetet med min nya uteplats igår. Där snackar vi grannsamverkan. Vi konstaterade att utslitna Asics är de bästa arbetarskorna. Mycket glädjande att höra att han är på väg tillbaka så smått. Rullskidor till Huskvarna igår, dock så var sonen inte så nöjd eftersom pappa inte åkte lika fort längre. Men det gäller ta det i små steg om man ska nå nånstans.

Det var vad jag sa till mig själv när jag knappade in 5000 på stakmaskinen i måndags. 19 minuter och 18 sekunder senare låg jag i pölen och undrade varför man aldrig tar de där små stegen.

Saker och ting börjar falla på plats. Det har varit en tungsint vår. Men när ljuset är som starkast kan man inte annat än le.

Allt gott!

/RD