På onsdag är det tio år sen vi stod i korridoren på nedre botten. Sandagymnasiet badade i sol från topp till tå. Värmen som en vägg. Vi stod och inväntade livet. Nån minut senare var vi ute och på väg. Men på väg vart?

En tanke var att friheten fanns på andra sidan. Alla möjligheter fanns när vi släppts ut. Istället översvämmades jag av en vemodskänsla, mitt i glädjeruset. Var det detta som var frihet.

För varje år summerar medvetandet mer och mer. Lägger ihop livsval och försöker få svar på ekvationen om allt blev som det skulle och varför det blev som det blev. När tioårsdagen närmar sig blir det mer påtagligt. På tio år hinner det hända ganska mycket. Även om tio år inte är någonting i sammanhanget. Allt gjort är oåterkalleligt, allt framför är möjligt att påverka.

Stockholm Marathon i morgon. Blir inget i år. Men nästa år kör vi. Framåt. Marsch.

 

Vissa löften måste glömmas
Vissa minnen måste dö
Gamla drömmar måste krossas
För att nya ska kunna ta över
Vissa regler måste brytas
Älskling, visst var det så vi sa?
Vi har alltid spelat spelet
Men en gång var vi i samma lag
Vi var dom som inte kan dö
Vi var dom som inte kan dö
Men vi ska alla en gång dö…

/RD