1 maj. Arbetarklassens dag. Jag tänker på när jag och min vän Linderholm sprang på Lidingö och drog paralleller till att vi var symboler för hur arbetarklassen stod upp och svettades ända ute vid kapitalismens högborg. En tid då allt var svart eller vitt. Idag finns det grader i helvetet. Men… idag ska vi prata om något annat.

Igår var en dag att minnas. Valborg 2017. Dagen då det gamla fick sig en törn av det nya. Var det dagen då alla slutade säga att det var bättre förr? Två löpare under drömgränsen 40 minuter på Landsjön runt. Två löpare, båda födda 1994. Den ”slappa” 90-generationen. Vi 80-talister kanske har en del att lära. Och det är med stor stolthet jag idag kan säga att jag nån enstaka gång faktiskt slagit Arvid Öhrn. Det känns stort bara det. 39.45. 39.45. 39.45. Topp 10 genom tiderna.

Själv gick jag utan klocka. Utan mål. Men inte utan mening. Jag njöt av att ösa på ända till Lyckås. Så mycket inspiration i kroppen. Kände mig kraftfull. Kände mig het. Kollade aldrig bakåt. Bara öste. Väntade på en attack som aldrig kom och kunde till och med njuta in på Vistavallen. Mycket krig men ändå så ljuvligt. Det är alltid ett slit men igår hade jag dagen. Ingenting kunde förstöra den. Sub 45. Jag förstår ingenting.

Molly gjorde sin första
start någonsin. Medalj och godis i målgång gjorde nog att det inte var sista gången.

Mannen i den rosa kepsen tar nog sovmorgon idag. Han firar sitt PB rejält ikväll. Och det är just därför det kommer bli fler.

/RD