Månad: maj 2017 (sida 1 av 6)

Löpningens blå band

Jag har nu gjort två försök på det som kallas för löpningens blå band. Eller i vissa fall till och med för friidrottens blå band. Det sägs att det är den perfekta kombinationen mellan uthållighet, snabbhet och taktik, kanske är det det som gör att 1500 meter är så prestigefyllt. Mitt första försök var förra året under lag-DM. Jag hade sovit 3 timmar efter att flyget blivit försenat på vägen hem från en solsemester på Mallorca och en halvtimme tidigare sprang jag 3000, så uppladdningen var inte optimal. Då landade jag på 4:17. Ingen direkt mersmak eftersom det var en fruktansvärd känsla sista varvet.

Igår anmälde jag mig lite spontant till Råslättspelen. Tanken är att springa DM på lördag i Habo på samma distans, så jag tänkte det kunde vara bra att öva på ett lopp innan för att få in farten lite. Det gick riktigt bra. Anton Rehn och Andreas Davidsson från Högby gjorde ett fint dragjobb första 2,5-3 varven, så jag behövde inte göra mycket jobb själv. Det gick oförskämt lätt och det kändes verkligen kontrollerat, så med 300 meter kvar gick jag upp och höjde farten. Fick en liten lucka  men det räckte inte för Hovslätts nya stjärnskott, som även vann Eksjö stadslopp, kom med en rasande fart sista 50 meterna och gick om rätt enkelt. 4:03:64 stannade tidtagningen på. Nu är det bara att sikta in sig på sub 4!

Två nya personbästan på 5 dagar.
Löpning är verkligen oslagbart när det flyter på så som det gör nu.


Foto; Alexandra Backlund

/ Aö

En flaska sprit och en stenhård japan.

När man har lovat att göra något är det lika bra att göra det direkt, man ska ju ändå göra det och det är lika bra att bli av med det. Det var det där med japanen och Stockholm marathon. Ingen av dom som läser några av nätets bättre löparsidor har undgått att Yuki Kawauchi kommer till Stockholm i helgen. Han omnämns som marathon världens rock n roll stjärna.

Den svenske rekordhållaren Kjell Erik Ståhl som kommer till Jönköping i sommar för att vara starter vid Jönköping marathon, var erkänd som en riktig hårding som aldrig gav sig, sprang ständigt, på jordens alla hörn, maror under 2,20. Han kunde springa tio maror på ett år på åttiotalet, innan afrikanerna helt tagit över marathonvärlden.

Mitt bland alla afrikaner sticker en Japan ut i mängden. Hans profil är snarlik Kjell Erik, tävlar över hela året, springer ständigt bra och jobbar fortfarande heltid. Under dom fem senaste åren och Yuki sprungit 56 maror var av 13 är snabbare än Kjell Eriks svenska rekord. Hans rekord är 2,08,14 vilket är 2 minuter sämre än afrikaner som Dechasa och Kipyego som också kommer till Stockholm ihelgen. Men av att drömma av dom youtube klipp som finns så ger sig Yuki aldrig och verkar ha ett alldeles eget psycke. Det finns ett klipp när han kollapsar under ett fem mils lopp, faller till backen reser sig och faller igen, bärs bort på bår.

En likhet med Kjell Erik är att han inte har någon världstid på milen. Kjell Erik hade någonstans kring 29,45 och Yuki har gjort 29,02. Det är tider som slås av våra Svenska löpare som Musse och Ekvall men marathon verkar handla om uthållighet,styrka och ett tåligt psycke.

Många i världseliten tränar mer än Yuki men ingen verkar träna på samma sätt. Yuki springer bara en gång om dagen. Ofta långt, ibland så långt som tio mil, vilket tar sju timmar. Då måste han hålla full koncentration hela tiden,precis som under en mara, annars får smärtan honom att bryta direkt. En känsla som dyker upp varje gång under ett lopp. En annan specialare Yuki kör med är 45km i terräng i bra fart,två dagar i rad. Genom att bara träna en gång om dagen så har han god tid på sig för återhämtning. Träningsmodeller kommer de lärde att tvista om i alla tider,men den bästa lär fortsatt vara den som blir gjord.

Vad jag annars minns av Stockholm Marathon är året Anders Szalkai vann 2001. Jag hade tv på rummet då och låg inne och lyssnade till ljudet av klappret av fötter mot asfalten. Minns fortfarande Lennart Julins röst om jag sluter ögonen. Minns att Szalkai hade världens underligaste tatuering och att man sände ett reportage om löparen Peter Koskenkorva. Han hade heller ingen imponerande mil tid, 32,01. Han gjorde ju 1,06 på halvmaran och senare 2,20 på hela. Förflutet som svensk mästare på 1500(3,40).

Szalkai springer fortfarande Stockholm Marathon, 149a förra året på 2,53. Som snabbast var han 1996 på 2,15,53.

Det ska bli kul att se Stockholm Marathon till helgen, faktiskt. Med eller utan någon i Robbans ställe?!

Jordmånens törst.

Himlen mörknade och vinden prasslade i buskarna men sen hände inte mycket mer. Det där regnet som skulle förlösa oss, spola rent och få saker att gro igen, det väntar. Men nog kommer det alltid, tänk på det vid midsommar när det regnet tre veckor i sträck.

 

Funderar på att, om vädret tillåter, ägna mig lite mer åt trädgårdsarbete i veckan. Så i lite jordfläckar sen mullvardsvintern. Klippa häcken, trimma slänten. Ta en kaffe på en solsida. Bytt gräsklipparen, den förra höll på att göra mig tokig, den innan den var ännu värre. Den bortbytta var fin att se på, inte mycket mer, av samma vikt som en mindre stridsvagn, dock med remdrift fram men det hjälper bara dom stunder remmen inte hoppat. Nådastöten kom när det var som allra varmast och remmen hoppat, jag kämpade som jag inte kämpat på länge. Varje gång vi passerade en utjämnad mullvardshög så yrde det upp en mindre sandstorm och limmade min överkropp till ett sandpapper, uppsamlaren är full redan vi hälften trotts att tomten inte är större än ett tre stegshopp på längden och ett längdhopp på bredden. Jävlar! Va gott att känna det igen, vreden. Den kan göra underverk. Som sagt nya tag och ny klippare. En PRO!

Har börjat cykla utanför kvarteret nu. Stålhästen och ja har rundar sjön, sett ramsjön och seglat genom ölmstad. Växlingarna sitter inte hundra och jag blir trött i ryggen på slutet, men ändå, på väg mot någonting.

Att dra för stora växlar, ta ut segern i förskott och allt det där, stora favoriter faller tungt när dom faller. Det såg vi på Solvalla. Vilken vändning, vilken prestation.

Tänkte jag skulle skriva lite om en Japan ja läste om men vi tar det längre fram i veckan. Och han spanjoren ”sprang” upp på Mount Everest till slut ändå, det måste ja också skriva om, påmin mig om jag skulle glömma.

Vi hörs.

/Johan

 

 

oak lake city run

Nu ska jag ta med er på en liten historia. Det var här i Eksjö allting en gång började.  Micke Levinsson barnvaktade mig 1997 och vi åkte till Eksjö för att springa. Nummerlapp på magen precis efter man lärt sig gå. Sedan dess har det rullat på.

2013 grundades holaveden, det dröjde ett tag innan bloggen föddes men innan dess hade vi börjat sällskapa på en de träningspass. Oskar skrev ¨följ med till Eksjö stadslopp eller starta för evigt i led 6 på vasaloppet¨. Då sprang jag på 36:57 och i bilen hem lärde jag känna Johan som fått i sig 3 stora mariestad och började komma igång med snacket. Jag har aldrig stått i led 6 sedan dess.

2014 hade jag lärt känna Robban the slugger davidsson och tillsammans drömde vi om att springa en mil under 35 minuter. En så kallad drömgräns, 3:30min per kilometer. Eksjö stadslopp var platsen det skulle ske på. Tidigare hade jag gjort en mil på låga 36 så jag visste att det skulle krävas något alldeles extra för att klara av det, men vi gav det en ärlig chans. Växeldrog från början, om jag inte minns fel fanns peternilsson med i bilden och stod och skrek vi den sjätte kilometern. Han har väl i och för sig alltid funnits med i bilden. Legendstatus. Vid den åttonde kilometern lämnade Robban mig och gick för det på egen hand. Det var kört tänkte jag. Sista kilometern ger jag allt och kommer ikapp både Robban och den då nya löparvännen Bennet. Under den långa målrakan ser man klockan över målgången. Den tickade väldigt snabbt och jag trodde inte att det var möjligt när jag ser att det börjar närma sig 35 minuter. Sista spurten, går förbi Robban och bennet och in under målet på 34:44. Succe!

2015 sprang jag inte, men Oskar gjorde 33:25 och det kändes smått omöjligt när han skickade ett sms och berättade om det.

2016 startade optimistiskt i rygg på David Nilsson och Oscar Claesson (som förövrigt vann vilden igår före Anders Kleist). Halvvägs hade vi 15:50 och jag kände på mig att det hade gått lite för fort för mitt eget bästa. Rainer stod längs med banan och bevakade sitt personbästa som löd 32:39, dum nog som jag var trodde jag att jag hade det ett tag. Men det straffar sig att ligga på och i mål landade jag på 32:52.

2017 så är vi framme vid årets lopp. Under vintern har jag under mina träningspass funderat mycket på vad årets målsättning ska vara. Jag har ofta kommit fram till att inte sätta upp några tider som målsättning utan se till att sköta träningen ordentligt så kommer tiderna automatiskt. Men jag ljuger om jag säger att jag inte ville bli bättre, och ner mot 32:30 ville jag verkligen göra under året. Höreda och Landsjön runt indikerade på att träningen gått riktigt bra, men eftersom det inte är några tiokilometerslopp stod perset från förra årets Eksjö stadslopp kvar.

Perfekt dragjobb av Oscar Carlsson som springer för Hässelby, vi hade 15:44 halvvägs och jag började drömma om att få springa på målrakan och se klockan fortfarande ticka på minut 31. Vid sjätte kilometern fick jag släppa Oscar, jag är osäker på om han gjorde en tempoökning eller om det var jag som tappade lite. Vid åttonde kilometern var jag nere på botten, det är rätt tungt att ta sig tillbaka mot målet. Några få backar och en del tighta kurvor. 3:19 klockade jag den näst sista kilometern på, jag började inse att under 32 skulle bli tufft. Mot målrakan och sista kilometern. Jag tuggade på så hårt det gick men fick ändå inte den där slutspurten som jag hade hoppats på, och när jag närmade mig målgång såg jag målgångsklockan byta från 31 till 32 minuter precis framför mina ögon.

32:06. Med andra ord 0,6 sekunder för långsam per kilometer. Nästa gång.

 

/ AÖ

The dream

Arvid PB-slaktade igår i Eksjö. 32.09.

Oskar debuterade för året med starka 34.30.

Palle övervakade.

Själv satt jag på en tränarbänk i Bankeryd och såg mitt kära ÖIS vinna med 2-1 i en tuff bortamatch.

En strålande fredagkväll på många vis. Dock finns det smolk i min bägare. Jag har varit dum igen. Tränat med förkylning i två veckor. Förra fredagen tog orken slut plötsligt under match. En tilltagande stickande känsla innanför bröstet började bli obehaglig och enligt doktorn har lungsäcken inflammerats. Onödigt.

Jag tar vecka för vecka nu. Förhoppningsvis är jag ute och svettas ganska snart. Beroende på om jag lärt mig nåt eller inte. Att springa i Stockholm är nog tyvärr en dålig idé som det ser ut nu. Mycket tråkigt. Men så är det. Idag ska det bli 25 grader varmt och ikväll tänds återigen grillen. Man kan ändå ha det sämre.

Trevlig helg!

/RD

Äldre inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑