Italien alltså.

Vilken käftsmäll till resa det blev. Som en ordentlig stark kopp kaffe som rinner ner i strupen till frukost, man vaknar till liksom. Nästintill pånyttfödd. Har fått uppleva hur njutbar skidåkning kan vara när det är som bäst. För alla som gillar att stå på ett par längdskidor måste man uppleva Marcialonga, för det är verkligen en upplevelse. Inte en kamp om överlevnad likt Vasaloppet eller andra långa lopp. 10 minuter i startfållan i tolv minusgrader var resans hårdaste prövning. Jag darrade som ett asplöv, om det nu är aspens löv som darrar mest, och bara längtade att få komma iväg och låta hjärtat pumpa runt blodet och värma upp hela min kropp.

Det tog ca 4 kilometer innan det värmande blodet rann ut i fingertopparna. 4 kilometer av svagt uppför och jag kände mig riktigt stark. Kanske berodde det på att seedningen under Marcilonga var lite lattjolajban och jag hamnade med en hel del som borde stått längre bak. Eller så borde jag stått längre fram. Hur som helst, precis efter att fingertopparna värmts upp vänder banprofilen helt och det blir i stort sett utför hela loppet. Tyvärr fanns det bara två spår största delen av dessa lättåkta partier, så det blev till att anpassa farten många gånger i början. Så fort en lucka erbjöds tog jag den och avancerade några placeringar, ett åksätt som är ganska energikrävande. Två längre backar väntade som jag var lite orolig inför eftersom jag lämnat burkvallan hemma. I dessa backar blir det långa köer av saxande åkare, så att sträcka ut i diagonalen fanns inte på kartan. Jag tog upp hälften av det jag hade med mig i fickorna och åt upp samtidigt som jag pratade med en trevlig norrman som tyckte jag hade snygga glasögon  uppför den långa backen. Sen vände det utför igen. In på VM-stadion i Val de Fiemme, ett parti av loppet jag sett fram emot länge. Det blev 5-6 betongspår i bredd med manchester i mellan inne på stadion och jag åkte och njöt. Förförisk skidåkning. Givetvis tänkte man på Johan Olssons målgång från femmilen när man åkte under målportalen. Strax därefter kom jag ikapp reseledar-håkan som stakade hela loppet med en nyopererad rygg. Vi växlade några ord och konstaterade att det var rätt fint att åka skidor en dag som den här.

Till skillnad mot många andra långlopp jag åkt fick jag ingen som helst schaktning under någon del av loppet. Detta beror delvis på den lätta banprofilen givetvis, där största delen av loppet går svagt utför och det är egentligen inga ordentliga backar man kör sig slut i när det gäller hjärta och lungor. Men jag tror också jag håller en lite högre nivå i år. Har tränat nästan dubbel så mycket löpning mot vad jag gjorde samma period förra året. Sen tyvärr inte så mycket skidåkning, men sista två veckorna innan loppet körde jag 3 hårda intervallpass på stakmaskin och jag tror man kommer ganska långt på enbart den träningen. Blir spännande att se hur stort kliv man tagit i löpskorna jämfört med fjolåret.

I sista backen spände jag bågen rejält. Första två milen höll jag igen medvetet för att jag var rädd för att stumna. Jag har aldrig stakat ett lopp tidigare och var lite nojig att krafterna skulle ta helt slut. När man väl tagit sig till sista backen utan problem finns det inget att hålla igen på. Snabbt på med klister med hjälp från grabbarna på ToKo. Bergfäste, verkligen. Det bet som aldrig förr, precis så som jag ville ha det. Nu kunde jag springa upp. Och det gjorde jag. Med pigga ben sprang jag på skidorna upp mellan åkare, utanför spårbredden och öste på så gott det gick. Det är riktigt tight mellan husen mot slutet och vid några tillfällen fastnade jag lite bakom åkare framför. Tog det lugnt sista 50-100 meterna som är målrakan och knöt näven när jag gick under målportalen, alltid en lika skön känsla.

173a totalt uppför backen. Gjerdalen nästan fyra minuter snabbare. Det är otroligt faktiskt. Att jag var 0,5 sekunder snabbare än Palle uppför backen blir årets skalp.

Tillbaka på hotellets solterass, en öl i ena näven och en blodapelsin i andra. Värmande solstrålar mot kinden för första gången på flera månader. En stund i livet man kan leva på en långt tid framöver. En resa som vi inte kommer glömma på ett bra tag. Speciellt inte Palle som tyvärr kommer får köra rehab resten av året efter ett sista-åk, men va otroligt gött vi hade det fram tills dess.