Mazzin och framåt.

”I dom mest svåra tider är drivkraften framåt det som skimrar i horisonten.”

Min kropp var i det närmaste obrukningsbar tidigare i somras pga av skada i ett ligament i nedre delen av ryggen. Men det gick under visa spelregler fortskrida framåt bara man på ett kreativt sätt skissade med andra sträck, lärde sig se konturerna, hittade samspelet. Mornarna var värst, men när man visste så visste man också att mornar aldrig är speciellt långa. Under tre månader sprang jag bara en gång i veckan, alltid nio kilometer på Lekeryds förlåtande flisbädd. Enda gången jag nämnde det var när jag förklarade mig, bytte alltid om, gav mig alltid ut även om det stundtals bara blev en promenad runt Vistakulle, gående skidgång på elljusspåret eller crosstrainer inom källarhålets flagnande väggar. Hela tiden fanns den gröna Italienska dalgången med sin vita rundslinga hägrande i horisonten, jag var anmäld, resan var betald.

När dagarna blev mörkare, nätterna kallare blev kroppen mer och mer inställsam. Jag var igång, det flöt på, choklad, kaffe amerikansk gospel. Förälskade mig i Bob Dylans sätt att gestalta en diktad verklighet. Ludvig Josepsson högläste när jag färdades på de mörka slingriga vägarna mot Tranemos konstsnöanläggning.  Körde nittiominuter stakmaskin med sista halvtimmen så fort jag kunde med löparlegenden ståendes i dörrposten skakandes på huvudet. Körde från gryning till skymning över norskt fjäll. Stakade 42 kilometer på bergets tvåkilometrare. En fuktig kväll stakade ja taktfast fem åttaminutare på Eksjös konstsnöbädd och kände att jag började närma mig. Steg på planet på landvetter efter omständigheterna perfekt förberedd. Väl medveten om att formen var sminkad men ändå, det såg bra ut.

Omvärlden förändrars i takt med tekniska landvinningar. I den värld jag kommer ifrån var den drömska utopin nyfallen snö och fem gnistrande minusgrader till en himmel lika klarblå som blå extra burkens metallhölje. I den värld jag befinner mig i får gärna den nyfallna snön hålla sig borta så den mer glidvänliga och hållbara konstsnön får utgöra spelplan för fältets tusental. Tänk er att planerat semestern till Seefeld och vakna på morgonen till 15cm nysnö och spendera dagen i misär. Ingen var speciellt missnöjd när bilen parkerades på ett torrt fält i Italienska Mazzin strax efter de värsta uppförsbackarna.

Starten small av och ögonblicken som följde längst med dalen var upplevelsen av perfekt skidåkning. En frysning av tillvaron skulle varit ett perfekt vykort. Full fart i stakningen, snäva svängar, starka armar, en klunga som klättrar i leden. Bestämde mig tidigt för att åka med klungan så länge som möjligt och verkligen njuta tillfället av kropp, skidor och omgivning. Det har varit en skör tråd många gånger men jag tog mig hit, på ett väldigt målmedvetet sätt.  Händelseförloppet blev så pass religiöst att man önskade framtiden vara lite mer av samma sak som nu.

När skyltarna sa 7 kilometer till mål stämplade jag ut i eget spår och lät kroppen spela ut sitt register. I foten på backen tog ja klistermaskinen till hjälp och sedan skidade jag euforisk upp till torget där apelsinklyftor, chokladbitar och nöjda atleter väntade i solen.  Den mest perfekta skiddagen i mitt liv och en av mina bästa prestationer men för att inte bli helt euforikt så följer här tre stenhårda dissar. Även solen har sina fläckar.

3 Skamfläckar Marcialonga 2017.

1. Vätskeryggsäck. En helt funktionsodugligviktväst. Efter att startrusningen passerat med hjärtat i halsgropen och man äntligen har fått in slangen i munnen så har munstycket frusit. Suger suger suger försöker blåsa istället men nej. Försöker hålla den varma kontrollvätskan i munnen och samtidigt suga munstycket rent från propp men nej. Vill aldrig mer se skiten.
2.  Den kokande kitteln. Kontrollernas dryck var så varm att man effektivt kunde skålla bort skinnet på sin egen tunga.  Bättring!
3. Skyltmiss. Vissa platta partier går så fort som det bara är möjligt och man mellan fartkänslan och oron om att armarna snart kanske trillar av men mest av allt tänker man på att inte tappa klungan och när man är som mest upptagen svichar en skylt förbi som förtäljer en om att det nu bara är 20kilometer kvar till mål så man hassar sig fram för att dra upp farten och efter en förning på två tre kilometer passerar man en skylt som säger 22kilometer till mål. Oförlåtligt.