Som en explosion dök den ner ifrån himlen. Flaxande, lika plötslig som en uppenbarelse. Den brunfärgade vålnaden strök syrenhäcken med väldig fart likt en illavarslande explosion. Allt stannade upp, frös och skådades helt blickstilla. Tättingarna satt som stelfrusna på syrenhäckens kala grenar. En sparvhök.
Satt vid köksbordet med en kopp starkt överdoserat kaffe som var rivigt hela vägen ner genom systemet. Kaffe som en käftsmäll, ett uppvaknande. Satt där och drömde och kollade på den fina koloni av småfåglar som vi skapat oss genom systematisk och genomtänkt utfodring. Även om man ska vara ärlig och säga att man mest varit en bromskloss i det här projektet då det inte rimmar att en sk ”familj”s största utgiftspost borde vara utfodring av småfåglar, så njuter jag väldigt av den, helgvis, små stunder. Den senaste veckans storhet är en svartmes som frekvent är på plats och plockar på sig, det sägs att denna grantopsboende urtidsdjur flyger omkring och gömmer mat lite här och var och att den som hittar den äter upp den, inte lika egocentrerat darwinistiskt som banditen nötväckan. En större hackspett har också hittat hit, ser för roligt ut när den försöker gå på marken, den är verkligen byggd för något helt annat.
Förra helgens nr av DI Weekend ligger framför mig på bordet. Gör ett halvhjärtligt försök att läsa stor intervjun med Dilsa Demirbag Sten, men kommer inte mer än ett par rader, vill verkligen läsa den, kommer läsa den, men känner mig helt full av information som måste sorteras, jag är mättad.Intervjun handlar såklart mest om henne men även den privata skolan, kluven till den där, speciellt vinsterna, John Bauer historien och allting egentliga mening. Tänker på vilken fantastisk hjälp man fått genom skolan under så många år, dom hade det inte lätt alla gånger, lärarna, skolkamraterna. Själv har jag satt min egen son i kö till Engelska skolan. Det sägs att föräldrarna får ett sms så fort det händer att alla böckerna inte är med till lektionen, hälften av undervisningen är på engelska ifrån fjärde klass. Åttiotalet är ingen dum tid att vara född på.
Slår igen tidningen nu, skjuter på den där intervjun, en stund. Sexåringen har lagt sig nyduschad i soffan framför kaminen djupt inne i Mindcraftsvärlden. Det är bara Mindcraft, mindcraft och mindcraft som gäller. Bygga, bygga, bygga. Har köpt en bok med episka mindcraftbyggen så vi kan ligga i lampskenet och läsa innan vi somna. Igår kväll läste vi om en kopia av Berns Domkyrka gjord av en sjuttonåring ifrån just Bern. Tog 30 timmar 110 000 block och 30 timmar i KUDA v5. Helt otroligt. Det finns nätverk över hela världen som bygger saker, hela städer.
Där kom svartmesen igen, en av sju tusen i landet, bortom den virtuella världen. I en annan del av världen kämpar just nu Britta om segern, i det underbara Italienska landskapet, tänk att vi snart är där, Arvid & ja.
Senaste kommentarer