Månad: oktober 2016 (sida 6 av 7)

ÖIS-loppet i våra hjärtan

Andra helgen efter lidingöloppet känns lika given som risgrynsgröten på julafton. En blott fyra-årig tradition som verkligen blivit något alldeles extra, mycket tack vare peternilssons stora angagemang och kärlek som han lägger ner på just på den här helgen. Mig veterligen är jag den enda löparen som tagit mig i mål samtliga år, och jag har för avsikt att detsamma kommer gälla även efter idag. Förra året på Jätten Bule-loppet var det en löpare som gick imål för 46e året i rad, det vill säga alla år i loppets historia. Löpning är en uthållighetssport och att springa 46 år i rad är verkligen att vara uthållig. Jag ska utmana peternilsson. Imorgon gör jag min 5e start och jag tänker inte ge upp förräns loppet lägger ner eller jag själv kolar vippen.

Imorgon tror jag något unikt kommer hända på ÖIS-loppets. Två deltagre som aldrig tidigare ställt upp kommer placera sig på pallen. Johannes Eklöf och Oskar Lund, vi kommer uppdatera senare och se om jag hade rätt.

I övrigt finns många kändisar med på startlinjen och många av dessa har delat på pallplatserna genom åren. Ryktet går att Jonas Linderholm ställer upp, vilket vore mer än roligt ifall det stämmer. Den lättfotade terrängkungen är alltid saknad på den lokala löparscenen. Dessutom har han en seger i bagaget så han vet vad som gäller. Dolla och Oscar Claesson är med som båda tagit varsin vinst. Erik Holmberg är ute på en liten tävlingsturne med löparskorna i högsta hugg, så jag blir inte förvånad om han syns till. Jag och sluggern gör en gemensam satsning mot nytt PB för den nyinflyttade ölmstadbon. Det vi har gemensamt är varsin första plats tro det eller ej. Lars lundström har varit en flitig löpare på ÖIS-loppet men har under 2016 varit helt osynlig i resultatlistorna, högst oklart om han dyker upp men man vet aldrig. Även han har en vinst och föralltid inskriven i historiaböckerna. Pallen tror jag kommer stå mellan några av de förstnämnda löparna, men man vet aldrig. Brödrostlopp har en tendens att locka många efteranmöningar och vilka som står på startlinjen vet vi bara där och då. Hade varit kul att se en löpare som Anders Kleist springa den tuffa bansträckningen och se vilken tid han kan tänkas göra. Fredrik Backman är en löpare som jag också hade velat se springa ÖIS-loppet i toppform. En mer genomtränad löpare är svår att hitta.

Hur som helst. Det kommer bli grymt roligt att se hur det går. Jag själv kommer inte ha något med segern att göra men det ska bli roligt att springa oavsett. Att upprättahålla den fina sviten är mitt främsta mål när startskottet väl går. Eller startskott och startskott, det brukar va peternilsson som skriker KLARA, FÄRDIGA, GÅ!

Start 11:00 innan dess sänder vi live på https://www.facebook.com/holaveden

Mvh Arvid – Segrare i ÖIS-loppet 2012

(Man kan leva på gamla meriter) 

Roterande höft i segt motlut. Del3.

 
Många älskar skidor.
Många älskar skidor på tv.
Några kan till och med skriva något intressant om skidor.
Vilket jag tycker Erik Wickström, Martin Holmstrand och Tomas Pettersson Hjelmkvist har gjort med sina respektive texter angående FIS´s briljanta idé om att reglera stavlängden för utövarna till 83% av kroppslängden en månad innan säsongspremiären.
Finns det något mer irriterande en dålig framförhållning?
Det skulle vara ens egen kroniskt dåliga framförhållning.
 
Det briljanta med regeln är inte så mycket regeln i sig utan det den för med sig i form av diskussion.
Man kunde känna en uns av hetta, frågeställande och ifrågasättande.
Men att kalla diskussionen brännhet kanske är att ta i.
 
Alltid kul med folk som känner.
Gillar folk som tänker.
 
Att vara skidåkare är att vara en människa med fysisk överkapacitet.
Att vara en människa är att vara en enhet av en ras med överkapacitet i hjärnan.
Vad man bör sysselsätta sin i snitt 1400 kubikcentimeter stora hjärna till är grubbla, diskutera, filosofera för att sedan skapa och uträtta.
Dom bästa sakerna formas efter att ha stötts,blötts,vridits och vänts.
Här är kommunikationen mellan hjärnor helt avgörande.
Saker har en tendens att på sikt bli bättre och bättre.
Visa saker visar sig vara så dåliga att dom helt och hållet försvinner.
 
Att romantisera är en dygd.
Men ser det verkligen så vackert ut med gamla filmklipp på diagonalare med knästrumpor som kämpar i motluten?
Allt finns ju kvar, på youtube, platsen för nostalgiker.
Platsen för nostalgiker kanske inte ska vara FIS styrelse.
En styrelse som har samma problem som resten av världens styrelser.
 
Förändring kommer snabbt, anpassning tar tid.
 
Vi fick en fråga om vad det gör Oskar, om han behöver kapa sina stavar?
Svaret är att han först måste hitta var han lagt dom någonstanns.
 
Det är en seglivad myt att stakning skulle ha så mycket med armarna att göra.
Alla som stakat långa lopp vet att det är rygg,mage,ben som tar stryk.
 
Är det verkligen någon som vill ha kvar klister i framtiden?
Om ni tänker efter?
 
 
 

Tävla, Tävla, Tävla

Segerkransen från Äppelloppet blir till äppelringar i frukttorken. I måndags var det dags igen. Ny nummerlapp, ny bana. Denna gång en riktig bana. Löparbana. 25 varv á 400 meter skulle avverkas för att tillsammans bilda 10 km. Kretsmästerskap i Jönköping en lite kylslagen Oktoberkväll på Råslätt.
Målet var sub33. Första halvan klarades på exakt 16:30 men jag orkade inte hålla i det utan det slutade på 33:55. Helt OK men snabbheten saknas efter några månader med fokus på distanser på minst 30 km.
På lördag gör jag Robban sällskap på ÖIS-loppet. Arvid är en av få som sprungit samtliga lopp…kommer han till start i år? Förra året var jag anmäld men fick förkyld sitta bak på fyrhjulingen som tävlingsledare Peternilsson visade vägen med. På lördag får vi se! Tävla, tävla, tävla!

I hembygden

Här ska jag bo.

På grund av de senaste hektiska dagarna med flytt, graviditetsnoja och en tvååring som testar alla gränser så bjuder jag inte på något vidare inlägg idag. Ingen fortsättning på ”Den blåvita tröjan”. Inte mer än att jag nu kan titulera mig Ölmstadbo. Och det är inte så bara. Dessutom granne med Peter Nilsson som alltid måste nämnas vid både för- och efternamn. Det ligger så bra på tungan att dra hela namnet.

På lördag joggar jag upp till starten på ÖIS-Loppet. Förbi nämnde Peternilsson (vi kanske bör skriva det som ett ord, likt ett fenomen?), ut på Bunnvägen, i motsatt riktning på Bäckenrundan som jag stridit på i hela min ungdom. 5-kilometersrundan Bäcken är klassisk. Det var här jag började tävla. Ett tag körde jag varje måndag mot mig själv. Tog bussen hem från skolan. Köpte innan dess en baguett och nötcreme på Ica i Gränna och blandade i munnen. Laddade mentalt. Gick raka vägen hem från bussen, satte på mig lämplig utstyrsel och drog iväg. Aldrig värma upp. Bara ut i full fart. Chocka kroppen. Idag får man sota direkt för en liknande öppning. Kroppen(jag) tycker inte om det. Men då var jag 15 år. 15 år och nydumpad vill jag minnas. Men det är en annan historia. I alla fall var det vid Bäcken allt började. Den är helig för mig.

Till och med min från Skåne inflyttade sambo känner till Bäcken. Hon har ju fått höra om i princip varenda kritisk punkt. Passagen förbi Nilsagårn är mest kritisk för övrigt. Hon råkade dock kalla den för Älven för nån vecka sen. Egentligen inte okej men jag lät det gå.

På vägen upp mot ÖIS-gården på lördag kommer hösten lysa i alla färger, förhoppningsvis kommer solen lysa också över all härlighet och ge den perfekt komponerade luften. Friska andetag, en levande idrottsplats, hela Holaveden till start.

Jag är hemma igen. Jag hittar inga kläder i kartongerna. Jag har målarfärg i håret och har inte duschat på flera dagar. Men vad gör det egentligen. Jag är ju hemma igen. Efter åtta år.

Gästinlägg; Klassisk skidåkning.

Klassisk skidåkning, uträknad?

Längdskidåkningen lever, utvecklas o diskuteras. Mycket engagemang i olika läger för en fantastisk idrott. Det är sundhetstecken!

Nu har FIS kommit med nya regler inför kommande säsong för att bevara den klassiska stilen med diagonalåkning. Detta som ett resultat av den explosionsartade ökningen av ren stakåkning på klassiska lopp. Här har vi fått en tredje stil känns det som. En stil som också allt som oftast glider till en gråzon med tjuvskejtande när inte armarna räcker till. I branta saxbackar är det som mest bedrövligt att se stakarna, antingen halkar de runt på sina blanka skidor o inte sällan tjuvskejtandes när inte armar eller teknik räcker till. De fåtal som orkar staka korrekt.,, ja då liknar det mer bajsnödigt ställningstagande och långt ifrån vad vi som skidpublik lärt oss som vacker o effektiv skidåkning. Hade själv det tveksamma nöjet i årets Vasalopp att promenaddiagonala uppför hela första backen i Vasaloppet. Framför låg 500 st bajsnödiga stakåkare utan fästvalla. Har aldrig under mina 11 Vasalopp varit så pigg eller åkt så långsamt uppför första backen. Här har Vasaloppet lite o jobba med.

Åter till regelförändringen som innehåller maximering av stavlängd (max 83% av kroppslängd) samt krav på tuffare banor. Av reaktioner o döma så reagerar nu många starkt på denna utrustningskorrigering. Släpp utvecklingen fri låter det, för den går ändå inte att stoppa. Vad stavlängdsrestriktionen får för resultat i vinter är för tidigt o säga men helt klart försvinner ju de värsta avarterna av stakåkning med alltför långa stavar. Det absolut viktigaste signalen tycker jag är att nu måste tuffare banor till samt att man värnar om den klassiska stilen…med diagonalåkning.

Jag gillar långt ifrån allt som FIS kommer med , men de här signalerna är bra och nödvändiga om vi ska ha kvar den klassiska stilen, så som övervägande del av den skidintresserade publiken vill se den, dvs med både stakåkning och diagonalåkning.

Att gå in med reglemente och utrustningskorrigera en idrott är i sig inget konstigt. I stället naturligt och fullt nödvändigt ibland för att bevara idrottens attraktionskraft. Vem vill ha en idrott som väldigt få vill titta på? Hur skulle det se ut om utrustningsutvecklingen fick släppas helt fri? Då kanske vi snart har stavar med katapultfunktion där man kommer dubbelt så lång på varje stavtag. Bara fantasin som sätter gränser.

Andra idrotter

Några exempel på lyckade utrustningskorrigeringar i olika idrotter. Tennis, för tiotalet år sedan när servkanoner höll på att bomba sönder spelet med hästspark till serve. Det visade sig at det var inte många som ville se 60-70 servess/ match. Utan publik, inte så mycket till idrott. Vad gjorde man, jo gick in med långsammare bollar och även långsammare underlag i vissa fall. Numer så är ju tennisen underbar o kika på igen! Golf är en idrott där det hänt massor med utveckling av klubbornas utformning, funktion o material. Trampolinfunktion i drivers bla som gör att man slår betydligt längre. Här har man gått i o reglerat trampolineffekten i klubborna. Simning ett annat exempel, när heltäckande hajdräkter gjorde att världsrekord flög all världens väg så begränsade men dessa. Inom cyklingen så är det korrigerat hur en cykel får se ut o vad den får väga. Tror ingen vill se att samtliga i ett linjelopp skulle halvligga i klungan på varsin tempohoj, bara för o ta ett exempel.

Skidåkningen har blivit lättare

Det viktigaste för att bevara den klassiska åkningen med diagonal åkning som ingrediens är att banorna blir rejält tuffare med längre o brantare backar. Längdskidåkningen har relativt sett blivit lättare i takt med utrustningsutveckling och spårpreparering. Idag körs de flesta internationella tävlingar, ja även nationella, övervägande på konstsnö. Därtill är de preparerade med pistmaskin. Resultet blir oftast ett underlag hårt som asfalt, vilket gynnar stakåkande väldigt bra. Så de klassiska banorna behöver bli rejält tuffare av flera skäl alltså för att behålla sportens attraktionskraft. Jag har inte hört någon som sagt….Åh vad roligt det är att titta skidor nu när de bara stakar o halkar runt i saxbackar på blanka skidor.

Lyckas man inte att bevara den klassiska stilen med diagonalåkning, med hjälp av regelförändringar utrustningskorrigeringar samt då tuffare banor, så tror jag att klockan klämtar för att den kommer att dö ut helt. Då anser jag att det är lika bra att det blir skejt rakt över. Fördelen med enbart fri stil är att det blir billigare för alla barn o ungdomar som vill börja åka skidor, bara hälften så dyrt med en stil. Lägre tröskel in, i en sport som tenderar att bli alltför dyr. Nu med ytterligare ett par stakskidor i fodralet så går det ju åt helt fel håll.

Motionärerna då,,,som inte kan skejta?

Dilemmat blir dock med alla motionärer i långloppen. Då i stort sett alla långlopp i Sverige är i klassiskt stil, tack vare och på grund av Vasaloppet, så kan inte 90% av motionärerna skejta. Här blir det i så fall en rätt jobbig övergång för många. Men å andra sidan är det fri stil så kan ju den som vill fortsätta åka klassiskt? Vasaloppet, halva bredden fristilsprep o halva klassiskt?

Längdskidåkningen har varit med om massor av förändringar och utveckling senaste 30 åren, en del bra , en hel del mindre bra.

Men det finns oxå en stor risk om den klassiska åkstilen försvinner på tävlingsnivå. Då kan längdskidåkning bli som skidskytte, eller många av friidrottens grenar, en gladiatorsport, kul o titta på men få som utövar. Att familjen ska ut o skejta på söndagsutflykten känns liksom ganska långt bort.

Att inte bevara den klassiska stilen med diagonalåkningen, är ett första steg mot att ta bort den klassiska åkstilen helt. Jag tycker att det vore att sälja ut längdskidåkningens själ.

Skidälskare och diagonalromantiker,

// Tomas ”TP” Pettersson Hjelmkvist

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑