Gästinlägg; Marcus Persson.

Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

Vi tar alltid emot gästinlägg eller frågar via holavedenblogg@gmail.com eller via våran Facebook sida.