Saker man ser

Ibland blir ekvationen lika med 0. Ibland enas livet och döden i en nästan sanslös kombination. Vi väntar på att ett nytt liv fullt av möjligheter ska tändas. Samtidigt släcks ett annat. Farmor tog sitt sista ansträngda andetag sent i tisdags. Och nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar. Alla fick leva och bli en bra bit över 80. Mormor blev till och med 90. Man vet aldrig vart det tar vägen eller hur morgondagen ser ut. Bara vara tacksam för det vi har, det vi får och det vi har fått.

I somras kom en ny grabb till vårt fotbollslag. Han hade kommit till Sverige några månader tidigare från det nordöstra hörnet av Syrien. En stad inklämd mellan Irak och Turkiet. Som kristen fanns inte mycket att göra mer än att packa väskan och sticka därifrån illa kvickt. Samma vecka som jag körde hem honom för första gången efter en träning körde en IS-terrorist in en lastbil fullsmockad med sprängmedel i hans hemstad 300 mil ifrån hans nya hem. Det går inte med ord beskriva det vanvettiga i det. Men han är bara tacksam över att få komma till ÖIS-gården och spela fotboll, att få lära sig ett nytt språk och lära känna nya bekantskaper. Han är evigt tacksam för det. Och när jag tänker på hans resa är jag också tacksam.

Och det kom över mig när jag stod och småpratade med Robin, Salle, Jonas, Öhrnarna, Dolla, Oskar, Palle, TB, bröderna Sjöberg, Hultberg, Qvarnström, Peter och alla andra trevliga människor under ÖIS-Loppet i lördags. Ett rus inombords av glädje och välbehag. Där stod vi, alla i olika skeden av livet med en skön skörhet i ben och märg efter att ha sett Brötjemarksterrängen i vitögat och bara trivdes. Det är i sådana ögonblick som jag förstår varför man ska omge sig med rätt människor som får en att le. Jag är er alla evigt tacksam.