Vet inte om det var att jag vaggades till sömns med hjälp av en dokumentär om 11 septemberattackerna 2001 och bakgrundssnacket kring Al-Qaidas födelse, finansiering och andemening ihop med en feberyra jag inte upplevt på flera år. I vilket fall låg jag i ett tillstånd mellan vaket och sömn natten mellan fredag och lördag och gned min temperatursvängande kropp mellan duntäcke och underlakan och försökte få alla tankar att läggas åt sidan. Men det gick inte. Det var en konstig resa må jag säga. Och någonting störde mig hela tiden men tyvärr kan jag inte återuppleva vad det var. Hur jag än vände vred på saker och ting så kom allt i otakt. Det blev ingen symbios och hela tankeverksamheten liksom hakade upp sig utan att jag alls kunde peka på vad som gjorde mig så sjukt frustrerad. Nånting hade det med att göra att 1+1 inte blev 2. Att symmetri saknades. Sånt gör mig galen. Kankse har jag en diagnos.
Detta resonemang är förstås lika oförståeligt som ointressant. Faktum var i alla fall att årets varmaste dag skulle inträffa dagen efter och jag var en av dem som inte uppskattade värmen som ni andra säkert gjorde. Tråkigt. För jag gillar ju värmen. Hade gärna sett att veckan som gick präglades av lite tuffare pass och gjorde mig redo för hösten och inte minst Alliansloppet. Nu blev det sjukdom i 10 dagar istället. Aldrig känner man sig så dålig som då. Känns som allt man nånsin gjort tidigare är borta och att man lika gärna kan börja hetsäta på heltid.
Från och med nu så blir det i alla fall skidgång en gång i veckan. Det är medicinen mot allt.
Senaste kommentarer