200.000 år sedan.
Andrarangsfigurer på Afrikas savanne.
Inget att skryta om och helt omöjligt att skriva hem om.
En förhistoria skriven av biologerna som till skillnad från teologerna stryker, ändrar och berättar om titt som tätt.
Biologen säger att mest troligt började vi våran bana någonstanns för mellan fem och åtta miljoner år sedan, dom är lite osäkra så mellan tummen och pekfingret gäller, på en höft ungefär.
3 miljoner år hit eller dit.
Den kristne skakar på huvudet och säger 6000år.
Klart och tydligt dessutom är han förbjuden att tänka om.
 
Hur som helst var det mest troligt att det som fick fart på karusellen homo sapiens var förmågan till virtuella abstraktioner med andra ord att vi lärde oss tala med varandra.
Kommunikation som bidrog till att vi kunde ackumulera kunskap.
Vi skapade språket som sedan omskapade oss som art och förde oss längre upp i näringskedjan.
 
Om vi genetiskt är samma personer som på savannen så är det följaktligen civilisationen som en följd av språket som gjort oss till det vi är idag.
Samma djuriska människor som lärt oss leva på ett helt nytt sätt som vi dessutom förändrar ständigt.
Man födds sedan börjar en kamp, kamp för överlevnad, kamp för social tillhörighet, reproduktion, status och framgång.
Sedan språket inträdde har makten legat hos den som bäst behärskat uttryckformen.
 
Det djuriska i oss kan skymtas i allt våld.
Framförallt att vi älskar det.
Ifrån Stockton Californien kommer en kille vid namn Nick Diaz.
Nick hade/har inte världens mest utvecklade verbala förmåga.
I den frustration som följs i spåret av att inte kunna uttrycka sig utövas mest lämpligast i att försätta kroppen i rörelse, få ett utlopp för all den inomboende energin.
Strävan efter makt och självhävdelse.
Nick Diaz är kroppslig poesi.
 
Nick Diaz sysslar med triathlon för avkopplingens skull.
Kör Xterra race, kört ironman tävlingar m.m.
För pengar, framgång och social status så slåss han.
På det mest djurisk hänsynslösa sätt i civiliserad form. 
Ultimat slagsmål instängd i en bur.
 
Det är inget speciellt med det.
Människan kan göra det mest bara det anses vara ”tillräckligt lönsamt”
Det speciella med Nick Diaz är på sättat han gör det.
Verbalt är avskyvärt betende ett signum.
Fuck you, fuck you all.
Kroppsligt är hans motor av högsta klass.
Han slår mycket slag utan att slå med full kraft.
Han tvingar sin motståndare att bli trött, när så sker skruvas tempot upp bit för bit och motståndaren är väldigt illa ute.
 
Det mentala övertaget i att veta att man kan slåss 25 minuter utan problem kan liknas vid att Kjell Erik Ståhl sprang och längtade till sista milen redan från början.
Att han dessutom är vegetarian eller möjlitvis vegan stör normen än mer.
Nick har förlorat sina två senaste matcher på poäng mot världens genom tiderna bästa slagskämpar George St Pierre och Anderson Silva.
Den sista matchen är ogiltigförklarad sedan Silva toskat i ett dopingtest med flera olika sorters steroider i kroppen samtidigt som Nick bar spår av THC(Cannabis eller liknande).
THC är inte prestationshöjande utan knark och för det får man fem års avstängning.
För prestationshöjande sterioder får man ungefår 3 månader plus böter.
Det är ändå ingen som går en ny match inom 3 månader kan man förmoda.
Problemet sedan dom tvingats till dopingtester är att alla stjärnor åker dit hela tiden.
Som Jon Jones den amerikan som fick svensk The mauler att börja gråta.
Dessutom har man fått göra det lagligt med vissa testosteron tillskott i medicinskt syfte för att konsekvensen av bruk av testosteron gör att man förstör sin egen produktion, för resten av livet.
 
Så för er som vill finns ett klipp här nedanför.
Känsliga personer rekommenderar jag verkligen inte detta.
Helt enkelt för djurisk, för dumt, rent mänskligt.