Konsten att ge sig ut

Ibland är det segt att ge sig ut och springa. Tröskeln ut genom dörren är ovanligt hög och skorna extra svåra att snöra på sig. Igår var en sådan dag. Efter bara ett kapitel i boken somnade jag som en stock. Med boken på näsan vaknade jag och konstaterade att jag nog var för trött för att springa. Men av ren rutin började jag ändå klä på mig och låta pulsklockan leta rätt på satellitmottagning. För första gången i mitt liv har jag vardagsrutiner. Fortfarande lite motigt att ge sig ut så jag blir sittande i hallen. En inre kamp utspelar sig. Jag tror många känner igen sig. Intalar mig själv att det får bli en lugn, kortare runda bara för att.
När jag tillslut går ut genom dörren släpper allt och jag springer ut på våran innergård, pigg idag tänker jag och sätter fart mot vätterstranden. Klockan visar fyraminutersfart. Vad händer här tänker jag, detta kan inte stämma. Fortsätter längs med Vättern och stannar inte förräns jag upptäcker att det är matmarknad inne i stan. Klipper en alldeles för kryddstark korv sen vänder jag och springer hemåt igen. När klockan piper till för 15 kilometer tittar jag ner och ser att jag har god marginal till timmen.

Den bästa träningen är den som blir av. Jag har aldrig ångrat ett träningspass. Aldrig! Så varför stanna inne?