Ragnar Sigurdson är odödlig. Det vet vi nu. Island har slagit ut fotbollens hemland som nu varken är med i EU eller Europamästerskapen. Ni ser vad man kan uppnå när man är ett kollektiv och hjälps åt. Island är bättre än England på fotboll på grund av hängivenhet, hjärta och konstant fokusering. I en tid då individens styrka ses som en förutsättning för ett fungerande samhälle visar Island varför VI fortfarande är starkare än JAG. Lars Lagerbäck hade varit president på ön om befolkningen fått bestämma. Men kanske handlar allt om självinsikt. Insikten att se sina begränsningar och därmed hitta andra vägar till framgång. Jag tror på kollektivet. Det har jag alltid gjort. 

I fredagens kvava väderlek samlades ett annat kollektiv. Vi kan nästan börja kalla oss det nu. 9 startande i Sillarännet. En fantastiskt fin runda på höjderna över Kaxholmen som Palle märkt ut. Efter rekogniseringsvarvet förstod vi alla att det här handlade om mycket mer än att bara springa. Tre stängsel skulle öppnas och låg man bara kloss i rygg var man som förste man tvungen att hålla upp för sina konkurrenter. Eller tvungen och tvungen. Det bara blev att vi gjorde så. Man måste ju hjälpas åt som sagt. 
4 km var perfekt. Efter målgång var alla deltagare nöjda. Och när sedan Palle bjöd på trerätters i solskenet kände man att livet var rättvist. Sillarännet har nu på tre år gått från två deltagare till nio samt fått en efterföljande bankett. Säg en annan löptävling som kan konkurrera med det? 
Deltagarna. Far o son Nilsson fattas på bilden.
Pallen. När lillebror Öhrn var på Öland tog storebror ansvar och fixade ännu en medalj till familjen. Palle nöjd tvåa och undertecknad fixade första segern sen första Sillarännet.
Fick sedan avsluta banketten med att dricka kaffe ur Palles Farmartjänstmugg. Fullbordat.
Avslutade midsommarhelgen med att se Bossen för sjätte gången. Fick höra 41 shots(American skin). Ännu mer fullbordat.