Det finns mycket här i livet som ska hinnas med. Och det är inte samhällets fel. Det är bara så det är när man är vuxen. Jag anser mig nog kapabel att kalla mig det nu ändå.
Två veckor gick. Från det ena till det andra. Uppstigning, jobb, hämta på dagis, laga mat, nattning och sedan en kort stunds umgänge innan sängen kallade. Så höll det på. Jag sköt det framför mig. Kände hur huvudet sjönk lägre och lägre. Hur tröttheten tog överhanden. Hur tristessen fångade mig. Jag skiter i det denna veckan. Jag kör nästa istället. Eller nästa. Det är så här det är. Man måste inte vara vältränad när man är heltidsarbetande småbarnsförälder. Man får vara trött, äta skit och låta det dåliga samvetet locka fram en löptur så småningom. Det kommer. Det skulle gå två veckor. Utan något. ”Jag skiter i det här nu” hann jag tänka.
Men sen tog jag mig tid trots att jag inte orkade. Energilös och allmänt irriterad gav jag mig av. I mig bor det något. En inneboende vilja att aldrig låta det glida iväg. Aldrig. Och när jag harvade runt i Odensbergsskogen förstod jag varför jag alltid har haft den där inneboende kraften. Den finns där för att rörelse är det som får min hjärna att fungera och mitt liv att fortlöpa. För att jag inte ska vara en tjurig jävel och ständigt se den negativa vägen. För att jag vill vara positiv och alert. För att det hjälper till att dra mitt strå till stacken i världen.
Tillbaka kom jag 40 minuter senare. Piggare än på två veckor trots att det ur ansträningssynpunkt var det tyngsta jag gjort under samma period. Jag behöver blodgenomströmningen. Svettillströmningen. Och framför allt andningen. Den ansträngda men kontrollerade. Trycket i backarna finns där än. Från botten till toppen på 40 minuter. Jag tog mig tid en stund. Och fick allt tillbaka. Nu får det aldrig gå två veckor där rörelse åsidosätts.
Jag ska aldrig låta det här glida mig ur händerna. Oavsett hur lite tid jag har.
2016-05-26 at 7:57 f m
Stämmer så väl!!
2016-05-26 at 8:58 f m
Det ger nästan alltid mer energi än vad det tar.
2016-05-26 at 3:18 e m
Igenkänningsfaktorn är hög! Men det är ofta som TV-soffans kraft underskattas…
2016-05-26 at 3:33 e m
Ja absolut! Det är mycket mycket lättare att hamna där än vad man tror. Man borde kunna konservera den där sköna känslan efter ett träningspass så man vet att det alltid är värt det.
2016-05-26 at 4:25 e m
Du satte ord på varenda känsla jag haft de senaste månaderna. Det är knepigt att få till allt. Men inte ska en del av oss vika. Tänker aldrig ge upp kampen om att få till en del träningspass. Kan jag inte på dagen får det bli på natten.
2016-05-26 at 7:03 e m
Så klokt sagt, håller med helt och hållet. Träning ska alltid hinnas med på nåt vis. Då mår man bäst 🙂