Maj månad som förälskelsens tidiga stadie.
Man tycks inte få nog av den efterlängtade värmen.
Man väcks till Talgoxshanens revirssång och kan blicka ut över en sol som reser sig likt glödgat järn bortom kyrktornet.
Man kan andas ut i trädgården med en kopp te och låta natten komma över en efter det rosa skimrets långsamma sorti.
Vi har vår stund på jorden.
Som en bris susade hon förbi.
Madeleine Larsson.
Hon uppenbarar sig hastigt, försvinner ljudlöst, som en fisk skådad ovan ytan.
Vissa bara har det.
Många söker, några njuter.
Jag kan känna hur hon kände.
Den sommarkvällen.
Efter lång kamp i det norrländska ljuset kände hon trehundra kvar att hon var den sommarens svenska mästarinna över tiotusen.
Nu åter i praktslag.
Sådär jämt lätt naturligt som en våg på vatten.
Lever av livets goda frukter med man och en riklig skara ungar.
Vårruset 16.32.
En seger såklart.
Hennes man, godheten personifierad med skalle som en kalkylator.
Svimmar aldrig innan målportalen men strax därefter.
En skalle är precis som en kalkylator det är den som styr den som är skillnaden.
Vi har sprungit många lopp sida vid sida.
Han är år efter år stabil runt 38-39 på milen.
Skulle lätt kunna vara en två minuter snabbare men har svårt att hitta anledning till den prioriteringen.
Vi möttes i en vitsippebacke häromdagen.
Pratade kring min smärta i ländrygg & säte.
Han fick mig att byta från tennisboll till golfboll, kliva upp tidigare om morgonen, sträcka ut nattens stelhet och smörja med liniment.
Det luktar omklädningsrum i byggbaracken.
Jag gör precis allt nu.
Allt jag hört, allt som sagts, allt som kan ses, allt man kan komma på.
2016-05-13 at 6:16 f m
Hoppas du får ordning på ryggen!
2016-05-13 at 7:04 f m
Ja denna Madde, vilken mamma. Många sprang efter men bara Jocke kom ikapp. Hans kalkylator måste varit korrekt inställd som den oftast är.