Månad: mars 2016 (sida 4 av 7)

Daisy och tidningen.

Min farfar hade en hund för längesedan i början på sextiotalet, Sveriges bejublade årtionde.
En mörk inte fullt så vacker schäfertik med tilltalsnamnet Daisy efter sångerskan Daisy Schörling som inte kanske var det fagraste men sjöng vackert.
Det var sådan musik som får än att tänka på gammaldags skräckfilmer.
Ni vet knastrigt ljud,ljus stämma med vemod som bakgrund.
Ingen visste vad hunden egentligen var döpt till.
Hon var nämligen pokalen i en s.k tuppfäktning män emellan.
Daisy som hon sedermera kom att kallas bodde nämligen innan tiden i mariebo i en bil.
En bil hon vaktade så hårt att så fort någon gick förbi både lät det och såg ut som en orkan av illvilja hade brasserat där inne.
Farfar som inte bara var en djurens man utan även en tämjare fastnade vid förskräckelsen när en man hånfullt men ändå smått uppgivet skrek ”Kan du koppla hunden är den din”.

Han ryckte upp dörren slet ut hunden som chockad men följdsamt följde med.
Daisy var en fungerande hund på alla de sätt förutom att det inte gick ha henne kopplad eller bunden.
I kätting förvandlades hon som en varg under månsken.
Hon följde alltid farmor ut för att hämta tidningen om morgonen.
Tillsist räckte det med att släppa ut Daisy när grannfrun gick till brevlådan, hon satte tidningen i käften på Daisy som stolt vände hemåt.
Aldrig att man kunde se ett ända märke i tidningen.
Daisy hade likt andra hundar en fenomenal hörsel som visade sig genom att hon hörde när farfars traktor började bröta på uppför åsenvägen nerifrån stan.
Hon stack direkt för att ansluta vid hans sida.
En trafikfara vida känd korsandes mitt i all göteborgstrafik.
Göteborgsbacken var ännu inte byggd, det skede någon gång efter sextiofem.
Ett skottsalva blev slutet på den historien.
Häpnadsväckande ljudigenkänning.
Där ligger vi efter fast jag brukar placera rullskidåkare nere på vistakullevägen till rätt startled bara genom att lyssna till spetsljudet.
Mest frekvent spetsljud har Rasmus Ax haft den här sommaren.
Han satsade allt,framåt, vinglade oturligt till. 
Blev märkt av tidningarna, smått hånad och fråntagen sitt livs lopp.
Vad göra?
Strycka ett streck och ängna 7-8 månader ytterligare runt sjön.
Fantastisk sjö.

hets

Innan jag plitade ner dessa rader hade jag skrivit en hel uppsats om Kent. Bandet som dör 17 december i år. När jag läste igenom det så förstod jag att få nog kommer förstå vad jag menar. De är en stor del av min uppväxt och det förklarar man inte bäst på en blogg om konditionsidrott. Så vi skiter i det. 
 
Tomheten efter Vasaloppet är total. Är inte anmäld till ett enda lopp i år. Känns ganska skönt måste jag säga. Däremot tvingas man ta ställning nu till om man ska åka Vasaloppet eller inte nästa år. Det är jävligt konstigt det där. Kan man inte få smälta sina upplevelser lite innan det ska hetsas om nästa års lopp i fäders spår. Nästa hets, nästa lopp, nästa grej. Hela, hela tiden. Jag orkar inte. Jag har bara kommit till Mångsbodarna i min analys. 
 
Backträning med ÖIS i förrgår lätt förkyld. Oerhört omotiverad inför men var i alla fall stark. När det kommer till att bita ihop och göra jobbet har jag fortfarande stinget. Men jag längtar till den sprudlande glädjen. Kanske är det här min värsta period på året. Jag förstår när idrottare förklarar att de är tomma och inte känner något när de uppnått vad de velat med sina säsonger. Tänk då att satsa mot ett OS och misslyckas. Fyra år åt helvete. Där kan vi snacka tomhet. 
 
Nu avslutar vi med Kent. 
 

En hälsning från joddelland


Återigen på det vita.

Reservrallarn 13 mars 2016


Skidorna hade parafinerats och lagts längst in i förrådet.
Inte skulle det bli mycket mer skidåkning den här vintern, även om marken bar vitt och spåren på sina håll var riktigt fina.
Tänkt ägna helgerna åt att hugga ved.
Faktiskt börjat, gett mig på ett gäng klibbalar i ett dike, på en utsökt plats för en framtida vinodling.
Inte en tillstymmelse till snö på den intilliggande åkerbiten ca 150m från Vättern, perfekt odlingsläge.
En slumrande dröm.
Med sicklade skidor åkte vi för att få ett avslut på den här vintern, den här säsongen.
Arvid färsk rekordhållare runt rocksjön, hade fattat tycke för det gamla slitna konceptet stenhård lördag, lång söndag fast i versionen stenhård löpning lång skidåkning.
Om två år top500 på vasan.
Reservkraft.
Fanns inte mycket mer än till en nionde plats idag speciellt med försmå trugor och trögt glid.
Spurtstryk av qvarnström, det sved, men han var värd det, tog längst förningar och hårdast.
Han har gjort sin bästa säsong, vallningsfritt eller blankt, stakande som man säger.
Lycka till på Årefjällsloppet önskar vi.
Fem fingrar av fem till Hallby.
Rolig bana och fina spår.
Spår som fick se Anders Boestad, det är få spår förunnat i vinter, det är aldrig försent att komma igen!
Roligt att Claesson och Världsmästarn var etta och två, göteborgaren trea, det glädjer en lokalpatriot, om man nu är sådan, det kan man kosta på sig, att glädjas med andra.

Säsongens andra löpseger

Holaveden plockar hem sin andra löpseger för säsongen. Efter den relativt usla skidsäsongen känns det bra att veta att vi inte är helt värdelösa. Förra helgen var det Oskar som sprang hem Munksjön runt och igår var det min tur att vara först runt Rocksjön. Oslagbara runt sjöarna. Bådar gott inför Landsjön runt. Hittills är det bara träningstävlingar som sprungits, men det är ändå nummerlapp på bröstet och hård konkurrens på startlinjen, så det är ett bra kvitto på hur vi ligger till. En indikation på att vi utvecklats skulle jag vill säga. När jag sprang samma runda förra året var jag 20 sekunder långsammare och fick stryk av Linderholm med ca 15 sekunder. Idag var rollerna ombytta och jag körde solo från start till mål, så visst har det hänt saker sen sist. Då var jag helt färdig, idag ganska pigg. 2016 kan bli ett bra löpår. Känner det på mig. Det har redan börjat med ett banrekord.

 Idag kör vi sista racet på skidor. Palle och jag startar och stakar ReservRallar, som är ett alternativ till rallarloppet som i vanliga fall går i slutet av januari. Det bjuds på 20 kilometer banvall i ett härligt vårvinterväder. Sen lägger jag stavarna på hyllan och vi får se när dom plockas ner igen. Kanske aldrig. Kanske i december igen. Kanske är det dags att ge löpningen en ärlig chans under ett helt år. 

Konsten att ta en bra bild… 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑