lyckåsbacken

90 minuter ren livskvalite genom kaxholmen en söndagseftermiddag. Formtestarbacken, dvs lyckåsbacken, betades av efter en tur till skärstad och edvardsson. Årets företag i jönköping kommun 2015 står det på en banderoll på ena långsidan. Hur länge låter man ett sånt budskap hänga framme? Å andra sidan har jag ätit på sunkiga pizzerior där hälsomyndigheten gett tummen upp sent 90-tal och resturangen fortfarande har intyget inramat på framrutan. Denna gången var dock inget tillfälle att testa formen utan jag drog långärmen för klockan för att slippa se tiden. Backen med stort B har som bäst klarats av på ca nio och en halv minut en vacker vårdag innan Göteborgsvarvet, mätt från skittunnan vid lagårn till stora eken längst upp. En backe jag varmt rekomenderar för er alla att testa. Ta bilen och ställ den på gårdsplan sen är det bara kuta på för fulla muggar. Trevlig löptur. Hur som helst, halvvägs upp mot höjderna gör sig den torra strupen påtaglig. Har ändå sprungit närmare en timme så en klunk vatten skulle vara på sin plats. Ni som tränat med mig har kanske noterat att  vatten sällan gör mig sällskap, men denna gången skulle det verkligen behövts. Det porlar rikligt från bäcken så jag stannar till och tar mig en klunk eller två. Det smakar ljuvligt, precis som den gången jag drack vatten vid helvetesfallet under smestern i Dalarna 20xx (fyll i mamma) Då som nu släcktes törsten och turen fortlöpte. Att magen senare skulle haverera mer eller mindre skyller jag på det frosseri av påskmat som rått i dagarna tre. Varför kommer det sig att äta orimligt mycket plötsligt blir helt accepterat så fort det är en högtid? Det gör mig inget jag bara undrar vart beteendet kommer ifrån. Man blir dock mörkrädd när man läser att vi äter 13 400 ton (!!) godis bara under påskhelgen. Men jag antar att det är bra för handeln. Sveriges 11e populäraste godisbit kommer från jönköping och båda ägarna åker varsin Tesla. I rest my case. Åter till löpturen…

 

Jag tar för givet att inget dött ligger i bäcken längre upp i backen, men man vet ju aldrig så jag springer och håller lite utkik. Tänk lyckåsvatten på flaska vilken affärsidé det hade kunnat bli. Bara tappa upp genom ett kaffefilter och sedan lansera i valfri storstad. Nåt annat än succé känns otänkbart. Jag hade kunnat vara omslagspojke. Hurvida det hade ökat alternativt minskat försäljningen låter jag vara osagt, men man hade i alla fall kunnat bocka av det på sin bucket list. En kraftledning hade ramlat över vägen vid måla kulle och för en sekund funderade jag på om jag skulle flytta på den. Insåg att jag hade dålig koll på kraftledningar och dess egenskaper så jag tänkte om. Såg två pojkar cyklandes med varsin ryggsäck på ryggen. Jag tror dom var ute och rekade nya ölgömmor eftersom Oskar hittat det gamla. Jag tycker det kan vara på plats att leta rätt på ägarna till dom ölen som Oskar snodde en gång i tiden och betala tillbaka nu när han brygger eget. Jag kände såklart igen pojkarna, det är ju kaxholmsungar, och dom kändes minst sagt skyldiga till något. Vad skulle dom annars ha i ryggsäcken, extrakläder? Tror knappst det, dom bor ju bara 500 meter därifrån. 

Vid kilometer 19 mellan Pingstkyrkan och Kapplandsområdet ligger grilldoften tät. Jag sneglar upp mot balkongerna på yttersta gatan av området och där står en från Rudenstamsklanen och kikar på de nya lägenhetshusen som förmodligen förstört både vätter och landsjöutsikt. Jag tyckte mig skymta en grill i samma veva. Om min spaning stämmer så måste det vara nåt form av rekord. Men efter all påskmat är jag också beredd på att dra fram grillen. 

 

Kilometer 20. Hemma hos mor och far igen. Bowling på kvällen. En bra dag helt enkelt. Långpass på söndagar borde vara lika spikat som Jesus på korset.