Månad: februari 2016 (sida 5 av 6)

Gästinlägg – Rainer Scholz om väder

Allting har en baksida


Kollade nyss vädret på yr.no för vår trakt – bara röda siffror i långtidsprognosen, alltså plusgrader, kanske någon minusgrad på natten ibland. Nu vill jag inte ta ut något i förskott, det är ju bara i början av februari men var de här två veckorna med snö och kyla årets vinter? T o m de där veckorna kom ju som en överraskning som ingen hade räknat med. Läste här på bloggen att nu håller Vättern på att lägga sig eftersom den ryker. Jag vill vara snäll och skyller den naiva tron på oerfarenhet och ungdomlig ålder. Den ryker tre gånger och sen lägger den sig har även jag hört men det är en myt. För det första ligger den ju redan där och för det andra behövs det riktig köld en längre period än två veckor. De som har varit med kan bekräfta detta. När Vättern har varit isbelagd så händer det mycket sällan i januari utan först i februari eller t o m i mars men en fin vinter kan även betyder en isfri Vättern, vi vill ju bara ha snö och lagom med kyla. Tyvärr riktar sig vädret inte efter vad jag tycker – det har det sällan gjort. Var vintern 1985 bättre än den här? De unga minns inget av den, kanske har de hört talas om den, de lite äldre säger kanske ”ja just det”, de som är runt 60 minns den med glädje och fasa medan de riktigt gamla kommer inte ihåg. En sådan vinter har ju den baksidan att det aldrig blir vår. Jag minns det ur huvudet men kan även titta efter i gamla dagböcker.  

Några notiser ur dagboken från 1985:


4 januari; Oskarshamn 1 m snö i natt.

– 8 februari; temperaturen är för mycket för Vättern som är isbelagd

– 28 februari; medeltemparatur för Jönköping i februari minus 11 mot normal minus 3,7. 

– 10 april; 10 minus på morgonen, skidtur på en mosse nära Tenhult, härligt vinterväder. 

– 30 april; 30 cm nysnö på höglandet


Jag minns det mesta av det där. Det året var enda gången vi sprang runt Landsjön när den var helt isbelagd, det var den 28 april. Allt valborgsmässofirandet ställdes in, sjöarna gick upp i början av maj utom Vättern som gjorde det redan i slutet på april. Jag åkte 75 mil på skidor men prioriterade löpningen trots allt fast just det året blev det väldigt dåligt. En sådan vår kan gå en på nerverna, milt utryckt.

Så fort som snön försvann i år gjorde den aldrig förr, för det mesta dröjde det till första april. Sen fanns det ju ännu värre vintrar, man har ju hört om de så kallade krigsvintrarna, tur att man inte var med då! Hur det än är, så finns det alltid något som är värre eller också bättre för den delen, åtminstone känns det så. Hur duktiga ni är så var Uffe Mattsson bättre! Ojdå nu kom jag bort från temat men vi var ju nästan klara. Döm själva om det var bättre förr med kalla vintrar jämfört med nutiden då västvinden för med sig ljumma fläktar. Vädret är tyvärr ingen önskekonsert, vi har inget val, det är bara att anpassa sig och man måste göra det bästa av det hela. Nu tar jag bilen ner till Rocksjön och springer några varv där, t o m solen bländar, det finns risk att jag bränner mig, allting har en baksida.

 

27 dagar…

Nu har nedräkningen börjat på allvar. 27 dagar kvar till domen faller. 27 dagar kvar tills vi passerar kyrktornet i Mora. Givetvis funderar jag på hur jag ska lyckas med den bästa av målgångar och på detta tränades det igår. Här är mina tre alternativ till hur det ska avslutas. 
 
I helgen var jag med sambo och barn och mor och far och syster i Orsa Grönklitt.
 
Vilka vyer. Vilka omgivningar. Vilket paradis. 
 
I fredags infann sig ett ögonblick då tiden stod still och allt som fanns till var jag och naturen. Stratosfärhög torr luft. Minus tre. Knarrande snö. Bländande solljus. Manchesterbädd och milsvida hårda spår. Böljande rakor och stakningsinbjudande slakmoter. Ja. Jag borde givetvis förevigat och delat med omvärlden. Men vissa stunder är så vackra att man vill ha dom för sig själv.
 
Så mycket kontrast det kan bli till det vi möttes av när vi nådde VIP-rondellen i Mullsjö igår och himlen kaskadspydde spik till tonerna av +5.5 grader celsius. Just därför blev fredagens upplevelse något att se tillbaka på och eftersträva. Tack slumpen för att du placerade mig där, just då. 
 
Lördag söndag bjöd på lite Holmenkollskt klimat men kvalitén på spår och förutsättningar gick knappast att klaga på ändå. 
 
Molly är med som alltid. Min far fick äran att dra eftersom han skulle ta det ”lite lugnt” till följd av en känning i armbågen. Han fick sitt livs pulspass.

Handledens förbannelse

Två veckor har snart gått sen jag senast hade en stav i högerhanden. Sviterna efter loppet var långt större än jag kunde befara. Värken i armen försvann inte. Läkare uppsöktes. En kraftig inflammation blev domen och en veckas inflammationshämmande medicin. En vecka gick. Smärtan består. Nytt läkarbesök. Mer vila ordinerad.De Quervains syndrome.
Konstsnöspåret varvas skateandes med en en stav, varv efter varv. Sådär roligt när jag mest vill köra stakintervaller och skierg. På gymmet tränas vänster armen och löpmusklerna.
 
Hur den fortsatta skidsäsongen blir för min del får den som läser Holaveden se. Men ”efter en skidsäsong kommer en löpsäsong” som det gamla ordspråket säger.

Kass i Cascata. (Marcialonga del3)

 
Ett rop med andemeningen Häng på! ekade mellan bergssidorna när Erik svepte fram som vinden mellan spåren.
Efter en stark startrusning hade jag hamnat bakom överambitiösa gubbar och underhudsfett.
Med strid i blicken följde jag Erik´s zickzacks tåg upp igenom fältet.
Vi intog klunga efter klunga tills en av fältets tvåtusenfemhundra norrmän brakade förbi på högersidan, jag satte efter i hasorna.
Vi högg oss upp för backe efter backe i stilen hugga ved med dubbla yxor utan att någonsin plocka upp några vedträn.
 
1 460 meter över havet satt jag i samma klunga som David Jönsson, Fredrik Erixson m fl.
Erik fick tyvärr släppa i jakten på norrmannen.
Men det fanns ju flera, norrmän, överallt.
 
Det bär nu utför och jag har hamnat i ”the mode” drar tåget med Auklandslånga drag.
Erixson skriker på stockholms dialekt
”Det är najs, när det glider såhär lätt”.
Vi kommer ifatt åkare efter åkare utan kask i armarna.
Erixson manar på
”Dra den jäveln, dra han”.
Vi eldar på längst dalen och det var längesedan världen såg så här ljus ut.
 
Ett världsmästerskap i pulserande saxning i decimeter djup sockersnö utan att tillsynage tjuvskejt avverkades och jag var verkligen i Feeling nu.
Lämnade dom andra bakom mig och forsade fram längst floden helt alena med Jolly Roger hissad påjakt efter klungor.
Men precis som alla rus så klingar dom av och man dras in i kölvattnet.
 
Maskinisten skyfflar kol för glatta livet medans ängeln Gabriel sprutar tändvätska.
Säg den glöd som inte tar sig.
Geler, sportflaskor, enervit muggar, té muggar precis allt i min närhet sveps in i maskineriet.
Jag kämpar, tänker att det är fin natur att gå mot döden i ändå.
Tillslut kommer ett lokomotiv till norrman med Jönsson, Erixson som svansande godsvangnar.
Med leende skevt deras brett.
 
Svetten rinner, spåren suger, solen lyser.
Allt jag minns från resterande kilometrar är än så häftig krampattack att alla magsjukor i världen bleknar.
Efter vändningen är det inte bara jag som är trött, placering efter placering räddas.
Dumdristig som man är under ett destruktivt förhållande till sig själv så avböjer jag klistermaskinen i foten på den tvåkilometerlånga branten till avslutning.
Här ska stakas.
 
KOM IGEN DÅ BACKJÄVEL HANDSKEN ÄR KASTAD!
Oj vad stryck jag fick.
Publiken kastade vita handukar framför mig i spåret.
Bad till herren att skona mig.
 
Cascata blev en blandning av stillastående, gående tjuvskejt och stakande rätt ner i asfalten.
Kom ikapp Erixson på krönet till det lätt lutande upploppet, northugade förbi och kostade på mig en segergest.
Marcialonga var uppfyllt, genomlevt, förverkligat.
Ingen annan man på jorden var lyckligare än jag.
 
Håkan Svensson sådde fröet en bäcksvart November eftermiddag.
Tack dryckesbroder.
Fernet branca.
 

På väg mot Cascata.

 
Det finns gott om folk som har Marcialonga som sin vinter tentamen.
Sedan finns det ett extremfall som bara åker skidor under Marcialonga.
Vi kallar honom Erik.
 
Efter lördagsmorgonens odisiplinerade frukostbuffe gick vi de hundratalet meter genom byn fram till den snöslinga som utgör banan till Sydeuropas största skidlopp, nämnda Marcialonga.
Klockan var knappt över nio, solen knappt över bergskammen, qvicksilvret knappt över nollan.
Den nyss nämnda personligheten Erik spände på sig skidorna för första gången sedan målportalen föregående år.
Hotellet låg i byn Pozza en tredjedel in i den 18km långa slakmota som utgör starten på den sjuttio kilometer långa färden.
Erik som åkt loppet flera gånger tidigare visar platser, ändringar medans vi stakar oss upp till dalens högst belägna by Canazei.
Efter ett tag inser jag att det inte är den tunna luften som föranlett andfåttheten utan marchfarten men Erik svarar på frågan om vi inte skulle lugna ner oss och hushålla med resurserna att han måste köra in sig.
Och vad passar egentligen bättre än att åka skidor i ett Italien där solen precis brutit över bergskammen?
 
Efter tjugofyra kilometer når vi resten av gänget som står i ett motljus och lapar solstrålar.
Vi konstaterar livet fantastiskt innan vi promenerar över torget, ställer skidorna utmed en husvägg och sätter oss på ett café.
Där utspelar sig en lättare version av babels torn innan vi avnjuter chokladfylld vetebulle till en rykande kopp ”Amerikanskt” Kaffe. 
Vilket är en kopp Italienskt uppfyllt med vatten.
 
Medans vi ler, skrattar ljuger så stjäl en ynkrygg, usling till kräk ett par av våra skidor.
Under några så få minuter.
Någon minut hit eller dit och du ditt as till skamfläck hade fått se människans sämsta sida.
Gudbevars.
 
Morgonen anländer och fortsättningen följer..
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑