Februariljuset lyser starkt utanför kontoret. Det är ett privilegium att kunna sätta stämpelkortet i stämpelklockan och ge sig ut med löpskorna en sväng när solen värmer som mest. Dagsmejan smälte snön på de plogade vägarna. Det blev några tusingar borta i mina gamla hoods på Huskvarna söder. Där ideen om Holaveden föddes en majkväll för längesen när Arvid fick hänga med ”er äldre” som han uttryckte det då. Han gick nog fortfarande på gymnasiet. Jag har Elghen på släptåg, ständigt träningsvillig. Han uttryckte en rädsla att han skulle bli bekväm och inte skulle vilja ta ut sig. Tydligen hade hans bror fått denna åkomma. Jag kom med förslag om hur han skulle lura sin kropp till att älska att plåga sig på träning och tävling, vissa bättre än andra.

Glöm inte att ta vara på ljusets nu när det kommit åter!

 

 

Kommer Johan Olsson åka Vasaloppet 2016?

 

70 maratonlopp under 2,20 har det blivit. Lägg därtill ett chefsjobb som innebar arbetsveckor som i regel var över 60 timmar, och han knegade hela sin aktiva karriär.  När ska Jens lind göra en dokumentär om Kjell Erik Ståhl? När får han sommarprata? När ska svenska folket få upp ögonen för Kjell Erik Ståhl? Kanske måste göra den där tatueringen för att fungera som en vandrande reklampelare.

Nu till något annat. Jag vet att jag tjatar men igår var berget verkligen magiskt. En solnedgång som var något ut över det vanliga samt betongspår och minus två. Både Oskar och Palle gjorde ”comeback” kan man säga. Oskar sågs för första gången sedan stråken med stavar i båda händerna. Visserligen skejtandes, men ändå. Välkommen tillbaka in i matchen säger vi till Oskars högerarm. Palle var på benen igen efter förkylning 2.0 därefter åt vi hamburgare. Nu är vi på gång!

 

I lördags var jag oövervinnerlig och persade med 17.9 sek på SkiErgen. I söndags låg jag som en förtvinad ostbåge i sviter av en alltid lika ovälkommen magsjuka. 

Det var som att nån däruppe varnade mig för det högmod jag höll på att förädla. Så nu är det bara att gå tillbaka till grunderna. Drick vatten och ät långsamt. Mindre än tre veckor kvar nu…

Igår var det fint väder. Eftersom jag fortfarande håller på med behandling med sprutorna så avvaktar jag med skidåkning med dubbla stavar några dagar till. Istället snörade jag på mig säsongens nya löpskor. Trumpojken var inte svårövertalad till en löprunda. Dagen till ära åkte vista-toppluvan på. Ni vet ”IK Vista ski team”-mössan som pryder Rogers gästinlägg. Det är konstigt detdär med varför tofsen ny är mer undantag än regel på moderna mössor. Varför har den försvunnit? Varför fanns den? Men på nåt sätt känns det lite mer äkta när man springer och känner tofsen livliga studsande.

Vi sprang runt sjön på härligt torr asfalt och blickade ut över en potentiell perfekt skridsko-is om kylan håller i sig nån vecka. När vi antog oss Lyckåsbacken visste vi inte vad som väntade. Vi sprang från härlig dagsmeja upp till en fullfjädrad vinter uppe på höjden. 15 cm snö och snötyngda granar. Det var som om vi inte ville sluta springa. Solen i ansiktet och kilometrarna rullade lätt in på klockan. Åter ner på Vistakullevägen värmde solen mot bergväggarna och benen började tröttna lite. Stretchade i uterummet där solen värmt upp luften till fikavänliga nivåer utmed husväggen. Det blev en bra dag även om jag inte kunde åka skidor!

 

Idag får jag sista sprutan, sen hoppas vi på Vasan!