Det tog en vecka på förskolan sen vann bakterierna. Nåväl. Inte så farligt. Sånt får man kallt räkna med. Nu handlar det om att låta det blåsa över. Tills på söndag ska det vara bra. Det är mitt mål. På söndag åker vi till Mullsjö och seedar oss.
Stråkenloppet över 45 km. Ett lopp jag åkt tre gånger. Inget det andra likt.
2011 blev jag övertygad att åka Vasaloppet. Då inleddes min skidkarriär. Stråkenloppet blev det första loppet jag åkte tillsammans med min syster. Jag måste erkänna att jag var allt annat än övertygad första gången. Jag var inte biten av skidåkningen, trots att träningsförutsättningarna sällan varit bättre än denna säsong. Det handlade om att genomföra det hela och jag tror jag seedade upp mig till sjätte led eller nåt i den stilen. Tekniken var obefintlig och min mor sågade till och med den – fick jag veta i efterhand. Men det var kul och tävla i alla fall.
Andra gången var året efter. Jag hade förberett mig mer inför skidsäsongen 2012. Rullskidor och skidgång och formen var väl ganska hygglig. Men det här Stråkenäventyret slutade efter 5 km. När fältet dragit ut sig lite kändes det som om jag hade kommit in i flytet och skulle bara dubbelkolla att chipet runt foten satt som det skulle i en utförskörning, när jag tappade balansen och gick omkull. Ingen allvarlig smäll och jag reste mig snabbt för att inte tappa placeringar. Då upptäckte jag att att bindingen spruckit och hängde i skon. Bara att bryta. I ren vrede åkte jag till Vireda och snurrade i ett par timmar. Såg Johan Palmér minns jag. Vi hejade bekant. Att våra vägar skulle korsas via en blogg några år senare visste ingen av oss då.
Tredje gången gillt 2014 tänker ni. Nej. Så blev det inte. Hade just inlett min sejour som fotbollsspelare i Mariebo och på lördagen före var det dags för vår första lagfest för säsongen. Några öl kan man ju ta men det får bli tidig hemgång tänkte jag. Tydligen känner jag mig själv för dåligt och Mariebo likaså. 02.00 beställde jag en Capriciossa och ragglade hem på vingliga ben. 08.30 kom Qvarnström och bröderna Nilsson och hämtade mig. Jag övervägde att fejka en förkylning men tänkte på stoltheten och genomförde loppet. Riktigt jävla bakis. Det var också första och sista gången jag genomförde en liknande självmisshandel. Ren idioti. Dont try this at home.
Dessa ganska miserabla insatser i Stråkenloppet kan ju bara förbättras på söndag. Denna gång har
jag har inte slarvat med träningen. Jag tänker inte kolla om chipet sitter runt foten. Och jag tänker för guds skull inte vara bakfull. På söndag skapas förmodligen ett nytt positivt minne från Stråkenloppet. Om förkylningen ger med sig vill säga…
/Sluggern
2016-01-19 at 11:49 f m
Långlopp bakis…känns som det krävs en slugger för en sån bedrift
2016-01-19 at 11:51 f m
Inget att rekommendera. Det är jobbigt som det är. Och jag vill poängtera att det är bättre ur alla synpunkter att ligga hemma och skämmas istället.