En klick smör smälter i en stekpanna.

I glider olja, schalottenlök, vitlök.

Det bleknar av värmen.

Tre ägg vispas av en gaffel tillsammans med en skvätt mjölk.

Nere i pannan letar smeten luckor, flyter ut.

Fint hackad tomat, nypa flingsalt, smulad tredjedels feta, tre varv pepparkvarn, överst river man en bit av en smakrik ost.

Jag har gjort den här omeletten hundratals gånger.

Ett glas vatten, en bok kanske en tidning.

 

I badrummet dundrar en tvätt varv på varv, i hallen står löparskorna under attack ifrån stöveltorken.

Turen gick längs sjön in igenom gården med den smakfulla stensättningen under avenbokshäcken.

Arkitektritat, detaljer, drömmar satta i verk.

Elljusspårets mördarbacke, ekäng, ytterliggare elljusspårsbackar.

Asfalt, bostadsområde, kostig, karsnäsbacken på det lätta hållet.

Ett väldigt bygge, fyra oerhört höga väggar.

Det verkar vara lönsamt att jobba inom jordbruket sålänge man inte producerar mat.

Över kullen och man är hemma igen.

Jag kan ha sprungit den här rundan hundratals gånger.

 

Under lucka tolv hittar vi vardagsflytet.

När en levd eftermiddag har levts förut.

Enkla tankar enkla handlingar.

Kvällar där man inte överträffar sih själv, inte excalteras, inte utvecklas till en bättre version av sitt föregående jag.

Där ingenting händer trotts att man har fullt upp.

Jag måste ha levt såhär hundratals kvällar.

Idag minns vi tillbaka på andra söndagen i Mars. Det är kanske enda gången man någonsin kommer tänka tillbaka på andra söndagen i mars. Det var en slitig söndag, längtan efter löpskor var stor i bilen hem från Mora. Slippa lera, snöbrist och klister på tummen. Men såhär i efterhand är det rätt gött o tänka tillbaka på det. Kastar med filmen från det ypperliga serviceteamet som hjälpte till under helgen.Ni vet var ni läste det först, Peak Vasalopp 2015. Sedan dess har dom fått börja rea ut platserna till 2016….

 

”I nådens år 2015 fick Vasaloppet flyttas en vecka. Detta var ett vågat drag. Snön hade bestämt sig för att nu får det vara nog och flyttat från delar av spåret. På andra hade vattnet flyttat in. Stenar stora som knytnävar blandades med bark och tomma gelförpackningar till en åkbar massa. Att åka Vasaloppet 2015 från elitledet var en kamp, vad det var från bakre led kan bara de överfulla bussarna med åkare som brutit vittna om. Var 2014 året då Vasaloppet peakade? De kämpiga förhållandena och utbudet av lopp kommer ge Vasaloppet konkurrens. Trumfkortet är Klassikern. Om jag har rätt eller fel får vi se.

 

Holaveden kämpade igår. Efter en ofrivillig gruppkram när startgrinden inte förstod att andra söndagen i mars var dagen att prestera på så var vi iväg. Med ett tveksamt glid så kämpade jag och Palle med pannben som bara en barndom på ikhps konstsnöspår kan skapa i dito förhållande. Robban sluggade som vanligt men hans skidor vet jag inte om.

 

Näst efter att bli tvåa tyckte förra årets rookie of the year på Landsjön runt att 101:a plats är sämst. Surt tycker jag också men efter tankar om en topp 300 placering efter några kilometer på myrarna så revancherade jag lite iallafall.

 

Tomheten efter Vasaloppet 

Nöjd? Glad? Trött?”

 

Jag drömde en dröm om väderomslag.

Det var årets andra snöfall.

Vi blev invaderade, inbäddade, välsignade.

Det kom norrifrån, nerdansade virvlar av yrd snö efter en kylslagen dag, en stjärnklar natt.

Jag stod i gatlykts skenet med blicken i det gungande oranga.

Flingorna fastnade på jackan, på den utsträckta tungan.

Diset och små regnet blev förpassat till den skånska slätten.

Vätterbygden blev vitt, vitt, vitt.

Man kunde känna hur humöret steg i kroppen.

Man la om kurs, fick idéer framtidsplaner.

 

Alla backar blev pulkabackar.

Man fick höra pur vinterglädje.

Bonnbröderna bräddade vägen med snön.

Tog femhundra för att dra loss en bil.

Tog emot swisch.

Rök steg ifrån det mörkblå stilla vattnet.

Alla blev glada, några hejade på varandra.

Promenader, barnvagnar och rödkindade overrallsbarn blev av fädrer dragna i pulka.

Jag åt en skinksmörgås med fransk senap där varje tugga kändes som en käftsmäll.

 

Under lucka nio hittar vi ett snöfall.

Och till dess avsäger jag mig allt ifrån omvärlden, bubblar in mig i biblioteket, källarnästet dricker några glas rött får fyr i kaminen och försöker undvika femåringens chokladkalender.

Spelar Dylans skiva Under the red sky så högt och så ofta jag kan, den är en av det största, ett världsarv.

Precis som vintern och hur har vi förvaltat den?

Likt den ständiga kampen mot novembers mörker kämpar alla med en relation till cancer på något sätt. Drabbade, anhöriga, läkare, forskare. Likt en rullskidrunda i mörkret i november ser man ibland ett ljus, ett samhälle, en gatlampa. Sedan är det bara ens egen pannlampas sken som leder en till nästa ljuspunkt. Ibland dyker det upp någon ny starkare pannlampa från det stora landet i öster som gör att kampen mot mörkret känns lite lättare. Vissa gånger är det bara att batteritiden bränns ur lite fortare. Men utvecklingen går framåt, på samma sätt som cancerforskningen. Nån gång kommer forskningen vinna på samma sätt som vi kommer övervinna novembermörkret. Tillsammans!

November blev en rolig månad, sällan fattades motivationen trots ständig vedervärdigt väder. Milen skulle i för en god sak!

Sluggerns (Robert) utmaning om 30 mil under november kom som en perfekt morot för mig under denna mörka och kalla månad. Jag var fullständigt hängiven till uppgiften under månadens första två veckor. Milen flöt på snabbare än någonsin tidigare. Långpass, backpass, intervallpass. Det var många pass som betades av under de första 14 dagarna. Totalt 12 st faktiskt. Kanske var det ett för mycket eftersom kroppen sa ifrån. Dagen innan kroppen sa ”nej nu har du ätit för lite C-vitaminer och sprungit för mycket i skitväder”   sprang jag 25km i 4:17mim/km fart och kände mig helt oberörd. Jag skulle tagit det lugnare… Resten av november har jag gått med förkylningssymtom och ont i halsen. Jag klarade inte uppgiften men samlade åtminstone ihop 15 mil och skänkte pengar till cancerforskning. Jag skäms inte för det. Tvärtom, jag njöt varenda mil även i skitvädret. För jag vet att det är så många där ute som tagits ifrån chansen att får göra det man älskar eftersom hälsan inte är med dom. Det låter klyschigt men jag sprang för er. 

Konstigt att man måste dö var eviga höst

Inget hjärtstopp utan ett långsamt kvävande döende.

Man kan orda hur mycket som helst om det där om man väljer, men man bör skatta sig lycklig över de där trettiomilen.

Det var med hjärta,värme projektet togs emot, ett leende hela vägen.

Cancern tog min morfar innan han hann heja fram mig på idrottsovallen som han höll så kär, jag vet i stort inget om honom men i Sjögårn finns några kort på väggen i matsalsrummet, gymnast, fullt ös i barren, breda axlar smal midje raka ben.

Jag ser att det är därifrån det kommer.

 

Vi påminns ständigt om livets bräklighet. Milen vi gjorde genomfördes av livsglädje. Och beslutsamhet. För ibland är det ingen höjdare att vara skidåkare i Småland. Det kostar pannben men ger lugn och trygghet i själen. Alltid på väg. Men oavsett hur ofördelaktigt väder och vind betett sig så har tacksamheten över att ha möjligheten att röra på sig varit större än någonsin. När man tycker att regn och storm är jobbigt kan en enkel tanke på alla som får beskedet om denna överjävliga sjukdom väldigt lätt få en att få det vi kallar för perspektiv.

 

210.6 rullskidor. Bästa runda: Vista Kulle runt den 30 november. 4 mil skulle in på kontot. Och de gjordes.

82.22 km löpning. Bästa runda: Lunchpass 6 km snabbdistans den 23 november. Inga krämpor. De rundorna är lätträknade i år. 

7.50 km SkiErg. Bästa runda: Det blev bara ett pass i garaget. Milen på Ergen är inga enkla. Det blev som så många gånger förr 5000 m max. Och det är ju alltid kul. Efteråt.

 

Vår insamling till Cancerfonden var tänkt som en extra sporre på vår resa mot 30 mil. Men att responsen skulle bli så här stor trodde vi inte. 4692 :- har vi i skrivande stund samlat in. Och vi håller den öppen ett tag till. https://www.cancerfonden.se/insamlingar/holaveden-samlar-mil-mot-cancer

 

Tack alla!