Personligt om ljusare tider

 
Onsdag, 30 december, 2015. 
Vintern är här på riktigt. Och det ser ut att hålla i sig. Kul. Skönt. Uppfriskande. På tiden. 
Molly verkar vara på bettet igen efter förra veckans nya tanduppkomst i sidkäken. Feber och allmänt dåligt humör. Är inte lätt att vara liten. Själv rensade jag ur vårt kontor/träningslokal/lekrum/skötrum/tvättrum och försökte reda upp skrivbordet som överbelastats av diverse saker. Datorn fick jag igång också. Inte illa. Måste dock köpa ny laddkabel. Min supertjocka vinbok med register över halva världens alla viner och distrikt har jag pallat upp på golvet jämte skrivbordet. Där får kabeln en perfekt vinkel så den kan ladda datorn som varit avstängd i två månader. Tanken att köpa en ny har grott där inne i skallen. Men det blir liksom aldrig av. Jag är en man som gillar nödlösningar. Har alltid velat bli den som tänker långsiktigt, men jag har en förmåga att tro att allt löser sig. Och det gör det ju alltid. Ibland utan att bli riktigt bra. Kanske min sämsta egenskap. Bland många.
 
Rev av fem tusingar på SkiErgen i söndags hemma hos mor och far samtidigt som snön yrde utanför garaget. Bra snitt. Sub 19 på 5000 innan året är slut. Men det är det ju imorgon… Ja, ja. Det löser sig. 
 
Vi ska vara hemma på nyår, ensamma. Ska bli skönt. Första nyårsdagen på år och dar man kan vakna utan torr mun och huvudvärk. Och ångest. Ska riva av ett skidpass i Vireda på morgonen tänkte jag. Peter har lyckats få ihop lite över 4 km med hjälp av en hemmabyggd plog. Starkt. Entusiastiskt. Nilssonskt. Kanske tar jag en bild som platsar på feelgood-avdelningen på Instagram. Blir nog ingen publicering dock. Retar alltid någon och jag vet ju själv hur jag blir när man får se dessa satans bilder på folk som tränar när man själv inte hunnit eller på annat vis misslyckats med att ta sig ut. Dessutom är jag konflikträdd. Ännu en dålig egenskap. Eller?
En bra stund under 2015.
 
2016 blir väl det bästa året någonsin? 2015 har varit skit. En stor tillbakagång både träningsmässigt och personligt. Fler begravningar än bröllop. Sämre sömn och mer negativa tankegångar. Dålig tillfredsställelse. Skadad i ryggen. Brustna drömmar. Krig och elände. Och så alla människohatare som finns. De som vill hävda sig och sparkar neråt. Jag tar åt mig för mycket. Tur jag har en sambo som förstår mig.
 
Men, jag har fått se min dotter ta sina första steg, fått henne att skratta, sett Spaniens östkust, sluggat mig fram nästan till topp 1000 på Vasaloppet (4 minuter ifrån), åkt på roadtrip med Holaveden, smakat Gisebrew, sett min barndomsvän gifta sig, haltat på stumma Lidingöloppsben till Kvarnen, ätit dansk julmat, tjatat hål i huvudet på farsan att en SkiErg borde stå i garaget, upplevt målras på en läktaren i Örebro, klämt mil på träningsläger, gått runt Kungsholmen och fått gratis kaffe för jag hade en snygg t-shirt, upptäckt pulled pork, fått chips i en målfålla, röjt bland vindfällor, känt mig som en bra pappa stundtals, sett Thåström och fått gå på anställningsintervju för jag verkade intressant.
Så visst fanns det ljusglimtar också. Och i framtiden ska jag se tillbaka och tänka att det var året som byggde framtida ljusa år.
 
Nu går vi mot 2016. Inga löften från mig. Jag är som jag är har jag insett. Däremot kommer jag alltid sträva mot att bli bättre, på alla plan. Det gäller även nästa år. 
 
Ps. Läser Björn Ferrys dagbok just i detta nu. Det var därför jag blev inspirerad att skriva i dagboksform. Kommer nog fortsätta med det, men inte här. Resten får ni läsa i min självbiografi.
 
 

4 kommentarer

  1. Du glömde att du skriver väldigt bra också!!

  2. Mycket bra detta.
    Ett guldinlägg.
    Gillar stilen.

    Tror också på 2016 trots att 2015 var mitt bästa år.

  3. Snyggt! Ser fram emot några Ferry citat i nästa inlägg.

    Gott Nytt År.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑