Minnen från en svunnen tid

Dryga tio år har gått men häromdagen damp det ner ett brev från CSN som påminde mig om att jag gick på folkhögskola för länge sedan. Året var 2003 och som nybakad student så visste jag likt de flesta andra inte riktigt vad jag skulle göra. Jag började på Mora Folkhögskola, på det som kallades skidlinjen. Det hade varit en mindre folkvandring bland smålänska skidåkare som passerat förbi Mora folkhögskola de föregående åren och likadant var det detta år. Från Sanda skidgymnasium flyttade inte mindre än 4 st det året och två gick där sedan tidigare. Vi inkvarterades i skolans studentrum och jag fick rummet mitt emot rullskidsbandet. Det visste jag dock inte först utan undrade vad som lät så på morgonen. Blyg och försynt vågade jag inte fråga direkt men efter någon vecka kom det ut en kille från rummet en morgon och sa hej på brett dalamål. Han såg ganska alldaglig ut men påminde om någon. Jag hejade på honom några fler morgonar innan polletten föll ner. Det var ju Henrik Eriksson, vasaloppsvinnaren ni vet. Han som såg ut som en mumie när han vann det kalla året 2001. Få känner nog igen Henrik, han slog inte direkt mynt av sin seger. All heder åt Henrik för att behålla trumfkortet om vasaloppssegern i bakfickan för att vid behov kunna bräcka vilken ultralöpare som helst som börjar älta hur många mil som joggats i alldeles för långsamt tempo vid något fikabord i Sverige.Vi delade tränare, jag och Henrik, Christian Minatti. Ett unikum inom svensk längdåkning. Ständigt syns han i sin skoteroverall och minst sagt buskiga ögonbryn utmed något tävlingsspår. Klassiska kommentarer som ”Tryck o njut!” för att beskriva hur glidfasen i diagonalåkning ska genomföras och ”Du ser helt dött ut” då någon gått in i väggen under hans fettförbränningspass innan frukost när teorin om att man kan springa på fettförbränning i tre timmar inte sammanföll riktigt med praktiken. Många var de mer eller mindre egendomliga skidåkare som kretsade kring skolan och i Mora på den tiden. Mattias Svan, Rikard Andreasson, Bjarne Andersson, Mark Mayer (sonen till Walter Mayer som hamnat i blåsväder åtskilliga gånger ang. dopingspekulationer) m.fl. Som 19 åring insöp man allt av atmosfären på gott och ont.

Skolgången på Mora folkhögskola var inte direkt något som gjort mig smartare. Jag läste någon slags allmän linje med matte, engelska, data och praktisk naturvård. Matten var inte direkt något nytt efter tre år på natur, engelskan glassade vi mest igenom. På datan gjorde alla egna hemsidor och knackade lite html-kod. Men praktisk naturvård, det var grejer! Varje fredag förmiddag var vi ute och slog nån äng, inventerade fågelholkar eller spårade varg. Varje gång fick vi med oss en välfylld fikakorg. Det föll i god jord.

Skoldagarna var inte direkt betungande så kvällarna kunde jag och Böna (känd från Pölderkatalogen) hänga i skolans musiksal för att leka rockstjärnor tills fingertopparna ömmade och baskaggeskenbenet krampade. Så det finns ytterligare en, om ej lite mer dold, musikalisk kärriär på Holaveden. Denna ledde dock aldrig till någon Asienturne utan stannade vid några framträdanden på skolavslutningar.

 

Tyvärr skådas människans dumhet fortfarande denna höst 2015. Senaste dagarna har jag sett cyklister envisas med att cykla i mörkret utan hjälm på vägen mellan Kaxholmen och Huskvarna, två meter från den upplysta mycket fina cykelbanan. Holaveden rekommenderar att för allas glädje och säkerhet att använda hjälm och cykelbanor när novembermörkret spottar dig i ansiktet.