Tre mil i November.
Tre mörka mil i November.
De kvalitativa stigarna, inte de lätta.
Väderomslag.
Glittrande stjärnor i himlavalvet blev blänkande löv på asfalt i pannlampssken.
Jag räds dig inte, November.
 
Helgerna blir viktiga för milen.
Långa distanser gör sig bäst i ljus.
Löpning kring bromsfärgade ekkronor och rullskidor på indränkt makadam uppe på barrträdshöjderna.
 
Så mycket lärljungar i backen att man får kryssa sig fram på vägen mot toppen.
Stärkande, många vill leva frenetiskt.
Gissar att det är strålkastarna som drar.
 
Vi duellerade i källarhålet.
Som män gör, tävlar.
Vi är bra, i fas.
Det förflutna hade inte en chans.
En sekund bättre på varje intervall i snitt jämfört med December förra året.
Låt det snöa.
 
En dröm kan bli upplevd, utlevd, förverkligad.
Inget hundra klart, tids nog, får ni veta allt.
 
Jag läser alla artiklar som handlar om att inte stretcha.
Men jag måste.
Har jag lärt den hårda vägen.
 
Jag tänker på dig och dina.
Hur du gav dig av mitt i natten för att göra det du måste.
En golgata.
Hör våra böner, känn våran värme.
Gå, gör det själv men känn våran vind i ryggen.