Till Peter Nilssons ära.

 

Sista veckan som 26-åring. Åren går. När jag var övertygad om att jag skulle bli fotbollsproffs för tio år sedan hörde jag på nåt fotbollsläger att man når peaken på sin karriär vid 28 års ålder. Vet ej om det är vetenskapligt bevisat. Björn Borg la racketen på hyllan när han var 26. Så han fick alltså aldrig veta i så fall hur det känns att vara som bäst. Fast han fick känna på hur det är att vara bäst. Det kanske räcker där.

 

Men kanske har man här den perfekta blandningen av erfarenhet, muskelstyrka och uthållighet vid 28 års ålder. Eller finns det ens en formel? Johan Olsson vann sina första individuella guld som 33-åring under 2013 på SM och VM. Det är med andra ord farligt dra generella slutsatser. Evy Palm var 41 när hon debuterade i landslaget. Thomas Brolin slutade när han var 28. Kanske ska man passa sig för allt det där som sägs om 10 000 timmar osv. Det är både yttre och inre omständigheter och förutsättningar som spelar roll. Tror jag. 

 

Svammel, svammel, svammel. Det här skulle ju handla om nåt helt annat. Vad vet jag inte. Ingen vet heller vem den rullskidsåkande tjejen är. Börjar tvivla på att hon finns. 

 

Förra veckan tog jag tag i livet igen. I tisdags smsade jag min svåger och frågade om han ville vara med på lite 4-minutersintervaller på hjulen runt Rocksjön. Han var på och när han krossade mig på den sista femte intervallen vet jag att han skrattade inombords. Kändes hopplöst. Hur har han tränat egentligen? I smyg förmodligen. Nu har jag övertygat honom att köpa likadana rullskidor som jag så vi kan eliminera alla tvivel på vem som krossar vem i framtiden. 

 

I torsdags var jag fortfarande tydligt märkt av tisdagens prövning. Men ett besök i föräldrahemmet betyder numera alltid att man har med sig träningskläder i och med SkiErgens intåg i gemenskapen. Mamma är aldrig sen på att vara farmor och därför fick jag en halvtimmes ensamtid i garaget. Till ljudet av Radiosporten ställde jag in 5000 meter och började dra. Tänkte hålla lagom fart utan att försöka persa. Skönt ändå. Faktiskt första gången jag inte dragit den distansen utan att ha plockat ut det sista. Men allt annat än sub 20 är uteslutet givetvis så visst gjorde inget sig av sig självt. Målet är att gå sub 19 vid Holavedsmästerskapet. När det nu blir?

 

I fredags började svågern härja igen. Han ville testa de nya rullskidorna och eftersom jag hade en lucka vid 7-hugget i lördags blev det tidig uppstigning utan att väcka mina sängkamrater. (Jodå, jag har flera. En av dem är fullvuxen, den andre är väl 70 centimeter lång ungefär. Det är för övrigt helt sanslöst hur en så liten människa kan ta så mycket plats.) Sagt och gjort. Vid 7.10 ställde vi ut vid Samset. Blött och en irriterande råkall vind som flinade oss rätt i ansiktet. Halvtaskigt stavfäste och dessutom hann jag inte få i mig det svarta guldet innan avfärd så det blev en fråga om karaktär. 15 km räckte gott och väl om jag säger så. Skönt nog verkade nu ordningen vara återställd när jag testade att trycka till lite. Jag blev i vilket fall inte ifrånåkt. 

Tre pass med målbilden att vara på gång första söndagen i mars. Det lär rapporteras om fler sådana de närmaste månaderna. 

 

Veckans tips är för övrigt att lyssna på Olyckan på P1. En dokumentär som får en att påminnas om livets skörhet och om att aldrig ta varandra för givet. Livet kan förändras fortare än man anar. 

 

Ha nu en grymt bra vecka alla läsare. Den blir vad vi gör det till.

Mysteriet tätnar kring rullskidstjejen. Inga ledtrådar som inte kunnats avfärdas snabbt har dykt upp. Finns hon på riktigt eller är det bara en illusion för alla nyvakna ögon som styr bilen från Skärstadalen tidigt på morgonen med endast stämpelklockan som en fast målbild framför den immiga bilrutan?

Nog med mysterier för idag, nu snackar vi hårda och obestridbar fakta!

 

Om du skulle springa ett varv runt jorden på ekvatorn och sedan springa exakt samma varv igen men en meter ovanför marken. Hur mycket längre skulle då det andra varvet vara än det första?

 

Skitmycket längre? Nej, tankevurpan är nära. Instinkten vill att det ska vara jättemycket men i själva verket är det endast 6,28 meter. Varför då tänker du säkert. Jo, för att förlängningen i omkrets är radiens förlängning gånger 2 gånger pi. Så i detta fallet är radiens förlängning från jordens mittpunkt 1 meter, 1m x 2 x 3,14 = 6,28 m.

 

Jaha tänker du, vad ska detta nu vara bra för. Den som får för sig att springa runt ekvatorn är ju ändå uppe i det blå och seglar. Jo för om vi gör ett enkelt räkneexempel på ett säsongsaktuellt terränglopp så är det ju ganska många kurvor. Låt oss säga att du i snitt gör en riktningsförändring på 90 grader per 100 meter. Här räknas alla riktningsförändringar med åt båda hållen. På ett millopp blir detta 9000 graders riktningsförändring. Det motsvara 25 varv. Om du kan skära kurvorna lite bättre, alltid hålla innekurva och leta den optimala linjen. Om så än bara för att kapa radien med 10 cm så blir det 15,7 meter. Det kan vara skillnaden mellan ett nytt PB och en känsla av ”jag var så nära…”.

 

Nedan följer en tabell för hur många meter du kan spara på att se till att du håller innekurvan.

Obs! Holaveden tar inte ansvar för några eventuella diskningar pga avvikande från bana eller skador som kan uppkomma vid dikeslöpning.

 

Kortad radie i meter	Sparade meter på en mils löpning
0	0,0
0,1	15,7
0,2	31,4
0,3	47,1
0,4	62,8
0,5	78,5
0,6	94,2
0,7	110,0
0,8	125,7
0,9	141,4
1	157,1

 

Flickan på rullskidorna är ingen illusion, hon är verklig.

Det är inte enbart Arvids nattdröm utan vi är flera som sett henne.

Men hon är lite av ett mysterium.

Det är en del som inte är rent logiskt; så som hennes fart kontra hennes anonymitet i sporten.

Det fanns en tid då man kände alla som åkte rullskidor i detta området, i vart fall vid namn.

Men det är annorlunda nu, sporten är större och bredare.

Vem som helst kan köpa ett par rullskidor och börja åka.

Men den här tjejen har åkt mycket och hon åker fort!

Hon åker med passion och inlevelse men ingen har sett henne åka på vintern!

På en småländsk konstsnöslinga känner man snart till de flesta och vad deras åkstil säger om dem.

 

Den här tjejen, tycker vi kallar henne Tess.

Tess teknik talar om att hon har åkt länge, troligtvis sedan barnsben då hon diagonalar stort och traditionellt.

Inget kort skitnödigt långloppsstakande som hos fyrtioplus-herrarna här inte.

 

Det kanske finns en ny generation av rullskidstränande nu?

En generation som vill åt den fysiska och psykiska smörjelsen, helkroppsansträngningen.

Som inte brys sig om vinterns besvärligheter och kyla.

En generation som inte är intresserad av att trängas och bajsa på en älv.

En skara som inte häver sig, tävlar, instagramar och bloggar träning.

Vad vet jag? iallafall inte vem hon är, men vem vet egentligen det?

 

När jag skulle skriva det här kom jag att tänka på en händelse som jag har hört talas om vid något tillfälle.

Det var den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, som var mycket intresserad av växter och deras blinda strävan mot ljuset. Vid ett tillfälle gick Schopenhauer runt i de kungliga växthusen i Dresden i både en, två, tre och fyra timmar. Till slut blev en vaktmästare så nyfiken att han stegade fram och frågade vem denna gode herre kunde tänkas vara? Schopenhauer svarade 

 

Och ifrån det kom jag att tänka på en polare som sprang Göteborgsvarvet för några år sedan.

Han sprang bra och med endorfinruset porlande i kroppen sökte han sig bort ifrån vimlet i målområdet och hittade en för honom perfekt avsides parkbänk då han inte är mycket för större folkpopulationer. Han slog sig ner där och beskådade armbandsuret som stannats minuter under målsättningstiden. Under den här lyckliga stunden i eftermiddagssolen dyker en annan löpare upp och frågar om hon får sätta sig bredvid. Hon får och de börjar samtala om sina vedermödor utefter asfalten och det visade sig att löparen var härstammad ifrån Nässjö och var också folkskygg och hade därför bosatt sig med två katter i ett torp utanför Vimmerby och livnärde sig som avbytare på kringliggande mjölkgårdar. Det blev en trevlig eftermiddagsstund där i solen men tillslut skildes de åt och sökte sig inåt vimlet på jakt efter släkt och vänner. Mjölkerskan tyckte mötet var så pass trevligt att hon bestämde sig för att leta upp honom igen någon vecka senare. Kontaktannonsen tog form genom radioprogrammet Christer i P3. Det enda hon hade att gå på var bänken,varvet och hans påfågelutseende.

 

Det nappade direkt och folk från hela Sverige ringde och kände till polaren och hans förhavanden m.m. så en eftermiddag ringer en radioproducent och förklarade läget och frågade om han kunde tänka sig att vara med i radio. Vilket han inte kunde och inte heller skulle ytterliggare en kvinna underlätta vardagen så historien slutade där. Men det blev en bra historia precis som historien om den okända rullskidstjejen som till oss ej är förbunden men vi kallar henne Tess.