Det är tafatt att kalla det natur.
Sveriges Toscana.
Dalgången sträcker sig mellan bergen för att nå det stora blåa vattnet.
Där människohand finstämt skulpterat fram estetiken.
Slingrande grusväg, lador på granitsockel, spikraka äppelrader som bryts av tuktade lövträd.
Det är stora livskrafter.
Den förnämsta formen av kultur, vårt landskap.
I maklig takt ständigt under förändring.
Ett system, ett leverne, en avbild.
Sprang hyfsat.
Måste springa mera för att bli ett med steget.
Löpte på vilja, mot den mentala oviljan.
Kroppen som känts på G vände tvärt, samarbetetssvårigheter.
Nu förkyld, breakdown.
Springer inte Öis loppet.
Jag som sprungit samtliga.
En svit blir bruten.
Oktober, November i källaren.
Ensamhetens majestät.
På spisen rödbeter.
Man får ta igen sig.
Pizza,rödbeter,mozzarella,cheddar.
Ett glas av det röda och månen tittar fram.
På återseende under veckan.
/Johan
2015-10-06 at 7:27 f m
Vackert att börja tisdagmorgonen så här, tack!
2015-10-07 at 8:50 e m
Så poetiskt och så vackert och kärleksfyllt, så talar man om man älskar sin hembygd.