Idag är det dags. Start på simskolan. Diverse Gisebros kommer stå där på bassängkanten, redo att satsa mot OS i Rio…om någon kommer nå dit återstår att se. Gossebarnet är erkänt snabb med sin pilformade överkropp, Sernheim har Ironman rutinen, gammelöhrnen äger en skierg, sambon har en överlägsen teknik. Vad jag har vet jag inte, kanske ett pannben. Tillsammans ska vi lära oss crawla…fort…. Nästa sommar kommer jag inte skratta åt duellerna på Axamo mot mina Gisebros, det kommer vara tävling. Segrarna räknas. Men nästa sommar känns långt borta och en skidsäsong kommer där emellan.Idag står vi där som igen på bassängkanten likt 7 åringar som ska lära sig simma. Lika spända, lika småfrusna som för dryga 20 år sedan.
Månad: september 2015 (sida 6 av 7)
Jag skulle springa John Bauer Trail idag var tanken. Allt var ordnat. Min sambo kör helgkneg så barnvakt är ett måste. Barnvagn på berget i 22 km kanske inte är att rekommendera… Men min syster som skulle ha hand om Molly fick förhinder sent och därför bestämde jag mig för att kasta in handduken. Hon är trots allt bara 13 månader och aningens liten för att lämnas ensam hemma första gången. Istället drog jag ett riktigt rejält pass i Odensbergsskogens terräng och drog på riktigt rejält med backintervaller och fullt tryck från start. Dessutom en maffig avslutning på asfalten i runt 3.35-fart. Kommer hem och har ett missat samtal från min kära svåger – även kallad Vasalopps-Eric – som ville hjälpa till. Därmed får han ansvaret över min käraste ägodel idag när jag själv springer de halvjobbiga milen. Kanske inte en optimal uppladdning att damma ur så pass men…
Men, men, men.
Vad är det att oroa sig över?
Denna veckan läggs till ännu en av jävlighetens. Hundratals människor flyter i land på öar i Medelhavet. Kroppar som sedan länge förlorat livet. Själar som farit vidare. Hur blev allt så in i helvete åt helvete?
Jag hoppas verkligen att det finns en bättre plats nånstans. För det här är inte värdigt.
Jag tittar bort varenda gång jag ser den där bilden. Ni vet vilken. Inte för att jag vill ignorera den. Utan för att jag påminns hur illa allt är ställt. Och hur maktlös jag är. Vad fan ska man göra? Jag har skickat sms. Okej? Och sen? Igår fyllde jag i en intresseanmälan om att volontära för Röda Korset. Mest för att göra NÅGOT, tror jag. Jag vet inte om jag kommer göra något mer. Ändå kanske jag har gjort mer än vad många andra har gjort. Men vad som än görs av en idag så kommer det kännas otillräckligt.
Men vi kan alla hjälpas åt att sprida mer solidaritet och medmänsklighet mellan varandra.
Idag är jag tacksam för det jag har här i vår skyddade verkstad. Men maktlös inför det som 60 miljoner människor i detta nu har framför och bakom sig.
Jag är ingen pyroman eller så, jag bara gillar att elda. Tända en liten brasa och sitta och andas in röken. Prata lite skit. Spana in lågorna. Glöden.
Nu kommer jag skriva något kontroversiellt.
Jag gillar hösten. Mörkret. Åh vad jag har längtat efter denna årstiden. Då det blir mörkt och man kan snacka skit runt en eld med några marschmellows på grillpinnen. Då man bedriver de flesta träningtimmarna i ett pannlampssken. Då mössa och vantar åker fram och långa tights hänger på tork på varje element. Då det luktar äpple i hela gisebo. Jag längtar redan tills de första snöflingorna faller. Låt oss omfamna hösten och välkomna den ordentligt istället för att hata den.
På söndag börjar jag simskolan. Ska lära mig kråla ordentligt. Eller ”crawla” som vissa skriver. Vi blir ett gott gäng som kommer snacka skit i bastun varje söndagskväll. Jag hoppas folk kommer lägga märke till hur brun jag är, i så fall får jag valuta för pengarna jag la på greklandsresan. Förutom att lära mig kråla hoppas jag på att få ett par välformade bröstmuskler av all simning. Nu är det slutretat från Oskar och Palles sida. ”Vad små tuttar du har” brukar dom fnissa i omklädningsrummet.
…jag ska allt visa dom.
Människan har onekligen en tendens att samlas kring berg.
Förr kanske man skar halsen av ett lamm i hopp om att jord och himmel skulle ge goda förutsättningar för överlevnad.
Efter år av utveckling samlas vi kring berget för att forcera det flera gånger om med stavar i händerna.
I hopp om att kunna utleva frenetiskt skidåkande vintertid.
Ritualen utspelar sig varje tisdagskväll hela hösten.
Inställningen till det har varit tveeggat.
Jag har känt ångest, djup rå vånda.
Jag vill slipa mina skär, jag vill ha utvecklingen men det kostar stor möda att gå in i ett djävulspass på berget.
Något mycket enkelt har gjorts svårt och ångestfyllt helt i onödan.
Jag var ett tydligt exempel på dålig och felaktig inställning.
Det kan inte vara meningen att man ska känna tvivelaktigheter inför något vant och frivilligt som desstutom är ens fritidsintresse.
Det var hög tid för bot och bättring.
Som Bodil har uttryckt det; Tvivel är dåligt, tveklöshet är bra!
Vägen till ett ångestfritt skidgångsliv inspirerades av den nyandlige självhjälpsförfattaren Eckhart Tolle.
Eckhart Tolle gick runt och mådde dåligt och ville ta livet av sig för att han inte var rik och framgångsrik, kom till insikten att det var dags att ändra inställning.
Så han gjorde så, skrev en bok om det som sålde i två miljoner exemplar och översattes till 33 språk.
Och vips! Så var han både rik och framgångsrik.
Var vad då receptet?
Tänka mindre,vara i nuet och släppa egot.
Att applicera det till skidgången var busenkelt.
Alla tankar om att man känner sig sliten, sovit dåligt, haft en tung dag i leran m.m förpassades till skräpkorgen.
Jag packar för skidgång för att sedan bannlysa alla skidgångstankar.
Att släppa egot handlar i det här fallet om total underkastelse.
Att dansa efter någonannans pipa.
Oskar är en auktoritet på berget.
Han är hård och konsekvent som flinta.
Han bestämmer hur många gånger man ska upp och varifrån.
Tveklöst enkelt.
Det är bara att följa, inga tvivel.
Acceptera att man tar stryck av passet.
Blir inget mer ordentligt gjort den kvällen.
Varje tallrik man plockar ur diskmaskinen är en seger.
I Tisdags körde vi ihop med Världsmästaren och Mastodont David, tio långa.
Det är två timmar skidgångspass.
Efteråt socialiserade vi ihop på ett hamburgerhak värt namnet.
Borde bli tradition.
Tio långa och en hamburgare, varje månad.
Tveklöshet och socialt levene.
Ett liv i salighet.
Kommentarerna haglade över det uteblivna söndagsinlägget. Familjevänligt näthat nästan. Skämt o sidor….här kommer förklaringen.
Gossebarnet har varit borta på sin ”i Djingis Khans fotspår” turne av världens för tillfället skakigaste ekonomier. Tunga ok har vilat på övriga Holaveden och få inlägg har legat på lager. Lika så nu. Jag styrde i onsdags min näsa mot Trondheim för lite fiske och diverse roliga aktiviteter. I torsdagskväll innan vi skulle ut till fjordarna på fredag morgon tänkte jag lägga upp ett inlägg. Då blixtrar det till i köket hos mina vänner. Blixten kan inte slagit ner långt borta. Säkringarna gick, internet gick ut genom dörren och kom ej åter. Där rök det inlägget….
Men Norge är bra fint så länge man inte behöver köra bil. Vi åkte från Trondheim ner till Romsdalen och ut till ett litet samhälle som heter Innfjorden. Bergssidorna störtar ner i Nordsjöns fjordarna, fälten kring byn är lysande gröna och morgondisen letar sig ner längst bergsidor och dalgångar.
I fjorden fångade vi makrill, torsk och sej medans vikarvalarna visade sina ryggfenor en bit bort. Jag kunde bocka av tre nya fiskarter på min lista. Framåt kvällen börjde jag bli lite rastlös över att spenderat hela dagen i en båt så löpskorna åkte fram. Kartan inspekterades och en perfekt topp hittades. 4 km och 1100 höjdmeter senare stod jag på toppen och tittade ut över ett drömlandskap. Hav, fjordar, berg och himmel blir till ett och insikten hur liten man är slår en. Trots att jag varit på Norska västkusten många gånger slutar jag aldrig att beundra denna natur. En liten kvällstur slutade med nästan 2 timmars löpning, men vem kan sluta när ett sånt tillfälle ges.
Podcast
- Holaveden podcast #8 - Johan Sandstedt 2017-06-06Fystränare Johan Sandstedt som tränar Sveriges bästa hockeylag HV71.
- Holaveden Podcast #6 - Andreas Rangert 2017-03-27Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer